GRODPRINS

Nu är jag hemma från kära Danmark. Livet har bara flugigt fram och varit allänt underbart.
Fina hus, fina vägar, fina områden, fin stad, fina människor, finna flickor och fina pojkar. Det sistnämnda ska vi inte tala om, blev nog kär i vartenda en. Speciellet i en; med vackert brunt hår, skorvlig fin röst, ett helt fantastiskt utseende och en underbar dialekt. ( lite fusk är det allt nu för dialekten var nämligen brittisk och ej dansk) Denna pojke var ej en pojke utan en man, världens finaste man. Jag träffade honom, vi hälsade.
Hans namn var Jude!

Lägger in lite resebilder senare


O

Om en kvart ska jag springa igen. Det känns som om det är det enda jag gör, skyndar och springer och flänger runt. Och ändå är jag så dåligt tränad. Denna gången är det i vilket falltill tunnelbanan.
Jag tycker om att åka tunnelbana väldigt mycket. Det finns himla mycket att göra, som att läsa plottriga gratistidningar, snegla på vad människor läser för böcker, överhöra generande samtal och titta på lustiga frisyrer. Eller så sitter man bara där, mitt ibland folkmassan och bara gungas fram på spåret, ser kartonghus svischa förbi i en enda kladdig dimma.

Nu ska jag svischa mig till en kafédejt med Olga. Hon hälsar på i huvudstaden ett slag, hon som hoppade omkring på Popaganda. Om ni vill få en glimt av oss sitter vi på String och sörplar kaffe. Faktist är jag lite nervös, vi var nämligen lite, ja, typ ledsna, sista gången vi sågs. Det var också över sju månader sen. Fast jag har ett berg att berätta om och saknat henne så starkt att det gör nog inget.
Olga är för övrigt en himla drömmare. Vi var de som kysste vackra spanska pojkar på mörka gator, vandrade i småbutiker i hemliga gränder i Malaga och fantiserade ihop hela våra framtider. Vi låg i hennes lägenhet och tittade på franska filmer om nakenhet och kärlek och bodde på hennes balkong med tiokronors vitvin och fick ögonblick att stanna.

Då kanske ni förstår varför jag saknar henne. Vi tillsammans såg ut lite såhär:



L

Flickr.com är min nya drog. Det är som om jag fastnar, dras in och klickar frenetiskt drömmande omkring bland människor och olika album. Här är en utav mina favoriter i denna sekund. Fast jag varnar, det är som klister, du fastnar helt och det går inte att tvätta bort så lätt.

L

En stor födelsedag börjar närma sig snart. Ja, kanske inte snart, som om någon vecka eller ens nästa månad men den är i vilket fall närmre än någonsin förr!

Jag har gått och grubblat lite över vad man ska önska sig när just en sånhär födelsedag faktist innebär kanske någon större gåva. Det är ju rätt sällan som typ vid studenten, bröllop och barnafödande man har chansen.

Det jag har kommit på att önska mig är i vilket fall

• en kompakt digital systemkamera, vattentät
• en akustisk
• eller en betald resa till Paris, Amsterdam eller London

Nog finns det knappt någonting så fint som en såndär resa. Hittills har jag gjort några stycken genom åren, i Afrika, Spanien och i år Fuengirola och Paris. Om mankunde mäta lyckan jag kände under de sammanlagt 14 dagarna skulle man behöva samla in ett helt års dos av lycka.

Mitt liv i Paris såg ut såhär på en höft.

L

Och så var man tillbaka i stadslivet igen. Lördagen var som en dröm ska ni veta!
Jag tycker så mycket om skärgården att den hamnar förmodligen nästan högst upp på saker jag tycker om. En annan är båtar, regn, picninc, spontanresor på begränsad budget med vänner och vackra foton.
Fast saken med skärgården är att den rymmer så mycket bra. Det är öar, iskalla nattbad, blåbärsfingrar, himlar med stjärnor överallt, kubbspel på gräsmattor och varma tröjor och kramar.

Det här är nog min favorit sommarlördag ändå. Förr har jag inte varit på så värst många kräftskivor men jag kan säga att den här var något extra. Upp och ner sprang vi mellan isvattnet och bastustugan mitt i natten. Vi ritade kräfthattar och spelade spel alla sexton stycken.
Mopederna brummade vi runt på mellan hästar och ängar till Ica och tillbaka. Glömde brödet i stan och köpte nytt Utö-limpan för, hör här nu, FemtioFem kronor. Vi låg i våningssängar och lästa högt ur Kalle Anka klockan fem på morgonen och satt i sanden vid vattnet och pratade hemlisar.
Vi klunsade om alla möjliga saker och jag fick äta en gul post-it lapp och så somnade vi i sked med kittlande alkoholrus i ådrorna.



L

Solen har faktist masat sig upp för att värma en sista gång denna sommar. Heltrött är hon nog och lika vit som en totalpressad citron utan en enda droppe saft kvar. Himla snällt gjort ändå, med tanke på vår utflykt idag.

Annars vimlar Stockholm av försväntasfulla festivalister. Popaganda håller låda och har bjudit på fin musik både igår och idag. Om jag bara fått gå. Men vad är en festival på Söder? Hade jag gått hade definitivt Hajen beskådats,  till Lykke Li hade jag smällt av då hon bara är så, The Deportees och för att inte tala om Parken, ja och MGMT. Det där är bara fredagens band... Man borde ju ha skrapat ihop i plånboken och gått ändå. 

På Popaganda borta dansar en kär vän till mig, Olga. Hon var min bästa vän i ett annat land, sen så flyttade hon. Fast vi ska träffas innan tisdag ändå. Jag saknar henne så att något skär till höger om hjärtat.



Frukost med tårna mellan grässtrån, solen städar inne i mörka ögongropar.
Idag blir en helfin dag.

L

Nu ska jag berätta om en tid när jag gick i åttonde eller nionde klass.
Min skola bestod inte bara av ett högstadie eller ens en grundskola. På en liten inmurad gräsplätt samsades vi 130 st från dagis upp till och med gymnasiet. Det var en väldigt speciell skola, som dessutom låg utomlands. Alla kände alla, ni vet hur det är när allt är så pyttigt. Min klass bestod av några enstaka från olika ställen, Volda, Göteborg, Lund, små byar i Småland och vissa hade aldrig ens bott i Sverige.
I vilket fall var jag en nervös fjortonåring som inte hängde på hemmafester eller hånglade hemma hos någon pojke. Vi åkte och tittade på lejon och elefanter på helgerna och åkte till amerikanska skolan. Jag bodde på internat och hade precis fått tillåtelse att stiga på den stora vita skolbussen ut bland nattklubbarnas stök.



Det var en främmande värld, att få hänga med människor som provade studentmössor och hade projektarbete, kunde dricka minst tjugo öl utan att kräkas. Det tjuvröktes och pussades på pojkar, dansades och dracks smirnoff ice. Och så var jag en del av det.

Fast det jag tänkte berätta om var när jag blev kär mitt uppe i detta virrvarr av spilld söt alkohol och rökiga hår. Det var en pojke, bara ett år äldre än jag, men då var det som en evighet, minst. Hans hår var tjockt, brunt och väldigt tungt draperat över ett par blyga kastanjebruna ögon. Hans skratt skakade om hela huvudet och i en vag skånsk brytning sa han så bra saker. Har inte en aning om vad som var så bra, men då var de helt rätt.
 När vi var ute hittade han på helt egna danser som inte matchade musiken och svängde så mycket att han blev yr. Och när han vaknade var han snyggast i världen. Därför var jag kär.



Han var det vackraste jag sett, sa jag till min vän Josefin, som blev som en dagbok under hela den kärleken. Vi bytte platser så jag kunde sitta lite närmre och samlade in allt skvaller vi kunde om vad har ansåg om mig. Jag ville byta till franska för att det var vad han läste och åka på samma saker som honom.

Några månader senare, med flera fruktdrinkar senare dansade vi i sanden om nätterna, nattbadade i svarta, salta hav och kysstes på dansgolv med discolysen mot håren, låren och golven. Jag var så kär att jag inte vågade prata med honom efter det och några månader senare var jag utbytt mot en annan tjej och mitt hjärta trasigt.

Efteråt fick jag veta att han varit nästan lika kär han. Fast nog är det fint med den första kärleken sådär. På en sandstrand i Afrika med dagbokssidor kladdade i kärlek och tårar.

Inspiration. Dessa underbara bilder visar Kate Moss nya kollektion för Topshop. Dock är det Katean själv som fångar mitt intressen när jag ser bilderna. Tjejen är så otroligt vacker och jag kan inte slita min blick ifrån henne.
Hon är så glamorös och sticker verkligen ut på varje bild som tas. Se själva.

En grå dag då det regnar. Hela dagen har jag vankat fram och tillbaka mellan lektionstimmarna, som varje annan oskolkande ungdom i Stockholmsregionen, i väntan på att kypa upp i ett soffhörn med en len kaffe och massa skit på tv:n.
Fast nu när jag faktist sitter här med mitt kaffe mellan massa kuddar har regnet slutat och lite av det fina med att sitta såhär. Som vanligt lika obeslutsam och tvekande. Sitter och klickar mig runt över hela vida webben, ord som aldrig kommit ur min mun eller mitt tangentbord förut. Det finns så massa fint.

Såhär spenderar andra sina regniga timmar.

Och så faller regnet igen!

Tidig morgon, regnet öser ner utanför. Känner inte alls för att gå ut.

Blankt. Helt flängt och slängt runt som en vilsen liten vante hela dagen. På den tiden, alltså dagens dygn, har jag haft massa lektionstimmar, gjort ett brunt låtsasvisitkort, köpt en sked, sjungt altstämma och hämtat en grafräknare hos en min vän Andrea från tiden på internatet i Kenya.
Fast det var ett sånt himla strul där emellan, skorna var för små och rev i mitt stackas ömma skinn, och ingen mat hade jag i magen heller.
Och inte var det lätt att få tag på bruttan som flyttar till Barcelona imorgon. Hon va inte där, fast jag skrev ett stort mintgrönt retrovykort och tog räknaren. Det är sånt man få ta till i kristider.

Hela karusellen gjorde så att jag glömde mobilen där. Nu ska Andrea därför ge den till Sara som ska till Krulle och droppar av den hos Wille, som Andrea var tillsammans med, vars lillasyster heter Hanna och går i parallellklassen. Så kanske på måndag får jag den förhoppningsvis av Hanna då.

Nej, livet är allt bra trassligt ibland, som mina sladdar bakom skrivbordet fast jag måste säga att det är så satans mycket mer känslor inblandade.
Linas kvällsbok är ett annat knöligt liv. TV4 exakt nu 20:00-22:00. Pojken där är sådär nedrans fin så att man blir knäsvag.

Konstigt nog så finner jag ganska många liknelser i våra val av kläder idag. Svarta alldeles för stora tröjor, bruna solisar och så bara ben. Nu när solen tittar fram och bjuder på värme är det nästan ett måste att låta våra bleka hudar få glutta fram och känna frihet. Snart sjunker temperaturerna och hösten kommer och ännu en gång måste vi gömmas under flera lager tyg och varma ulliga accessoarer.
Visst finner jag charm i de kyligare tiderna med, men som sagt; idag är det bara ben som gäller!

Önsketänkande. Vi kan återkomma till det här med en värld i en perfektion tycker jag. Vi här finner en ung man himla charmig, nämligen rödtotten Rupert Grint. Fast annat tycker åtminstonde inte vi att man kan tycka. Herregud nej. Nu är det så att denna engelska pudding har födelsedag. Tjugoett år. Förmodligen firar han med att flyga till USA, gå på underground klubb, dricka öl och hångla med brunhåriga flickor i mörka hörn.
Här är sånt som gör Rupert (och alla andra pojkar) extra magiska:

Fint ska det vara. Idag fick det bli en skinnväst som lös upp min vardag.
Och Rupert såklart, men han är en sån där som alltid får en att lysa lite extra.

                                                                                                                                                                                                                             O

Extas. Det enda ordet som på rätt sätt kan beskriva gårdagen. Chris Martin och hans gäng är rena rama genierna. Länge leve COLDPLAY!

                                                                                                                                                                                                                     O

Nu ska det första inlägget postas.Det kunde varit värre,min näsa kunde ha sprutat blod!
Nu tar det hus i helvete, två vackra damer ska börja blogga. Grodprinsar i all ära,nu kör vi!