GRODPRINS

Min kära mor tycker att jag är vanvettigt tonårig när jag pratar om min tatuering. Helt sant kan jag medge, men det bryr jag mig inte om över huvud taget. Tonåring, typ. Tänk när du blir gammal och skrynklig med hängig hud. Jag tänker inte bli gammal, och om jag blir det måste jag ha något att komma ihåg att jag var ung, och nästan bätte om jag också har något att ångra. Hon lägger försiktigt fram förslaget att i vilket fall inte sätta den på underarmen, andrahandsvalet revbenen är nog bättre. Så därför är jag vansinnigt sugen på att tatuera underarmen nu. Och för att göra mamma glad, även revbenen. Ah, ljuvliga ungdom.


Linn

fotografi

Det är fastslaget, jag har fastnat emellan tusen världar. Verklighet är bara ett begrepp, för vad är sanning och på riktigt längre? Det blir så när man ska få plats med en, två, tre och kanske fyra liv i ett. Som strössel ovanpå kommer drömmarna. Därför vore det skönt att fly till London. Förmodligen har jag bara fått för mig det, men fan att det känns som rätta stället om man vill stanna upp och strunta i allt. Glömma nordens vinterångest, glömma slummens bortglömda barn, glömma spanska verbformer som egentligen är jävligt genomskinliga. Och glömma igår, idag, imorgon.

Det är nog inte fysiskt möjligt, eller psykiskt heller, att tänka så jävla mycket. Nä orkar inte. Jag känner mest för att ta på mig mina tyngsta skor, och nej det är absolut inte något annat än klackar, och låta världen försvinna i mörkret och röken och rytmen och Hackney. Då räcker ytliga tankar.


Linn

Mzuri Monday Madness pa Junction Cinema = bio+popcorn+kitkat+dricka for 55kr
Lunch pa Jonas restaurang Moniko's
Masaai Market

Middag pa Etiopiska Habesha
Swedish School of Nairobi, dvs forra hemmet

Toi Market
Lunch pa Java House Adam's Arcade

Ett axplock fran de senaste dagarna.

Jag e framme i Nairobi nu. Det e brutalt overkligt maste jag saga, just for att det inte kanns overkligt. For att ni ska forsta sa drar jag till med en metafor, eller forklaring. Det jag upplever nu skulle kunna jamforas med att ni skulle ta ett flygplan, stiga av och hamna i den vardagen ni hade i sjuan. Alla vore desamma, lukterna hade inte forandrats och samma lektioner stod pa schemat. Kladmodet vore likadant och din basta van hade fortfarande inte borjat sminka sig. Alla vardagsvanor som fanns da ligger i samma spar.

Sa ar det nu. Om det inte vore for internet, som harmed ar min enda trad som ens bevisar att jag faktiskt levt i bade Sverige och Spanien de senaste aren, sa hade jag nog grubblat pa om allt inte bara varit en drom. Fast det har ar dromskt vackert och mina converse ar inte vita langre utan morkt roda av jorden. Hur fint?


Linn

fotografi


Jag ska bara  dra igen dragkedjan på väskan och slänga i mig en smörgås, men sen bär det av till Kenya. Den nya systemkameran är med och jag är förfärligt trött. Det gick inte riktigt att hålla sig från att gå ut med Nicolas, Julia och Fanny igår efter jobbet (som för övrigt gick strålande!). Vickan var där och Andrea och hennes modellkärlek hånglade överallt och var kära. Och jag tror att Stockholm har regnat bort allt spår av sommaren vid det här laget.

Bye bye baby!


Linn

Det här är som en ren kärlekshistoria urklippt ur en frasig bok eller en magisk film. Fast helt på riktigt. Det är obligatoriskt att titta för att dom är så fina.


Linn

fotografi


Logiken har blivit ett fenomen. Det där med konsekvens följer handling som exempel; en dålig handling för med sig en illavarslande konsekvens. Det är nog bullshit. Hela livet är ett lotteri, men för att inte hela mänskligheten ska stegra och bli vilda yrväder låtsas vi att den regeln fortfarande är giltig.

För att komma till poängen så känns tillvaron spegelvänd. Idag blev jag erbjuden vidareutbildning på jobbet för att utvidga mina kunskaper inom ytterligare ett område: foto och butik. Min chef är en ängel, hon sa att jag skulle vara utmärkt för jobbet. Better make her proud. Vi upplärningen idag så var det fan så svårt däremot.

Imorgon ska jag köpa en systemkamera.


Linn

fotografi av Victor Norberg

Jag tappade andan när jag såg det här fotot. Tappade andan för att jag har en så förfärligt vacker vän, Fanny, och en annan som är kusligt begåvad, Victor. Dom är ihop dessutom. Den här stilen på fotografier är så mycket min smak som det kan bli, för det känns ungefär som att bli påkörd av en lastbil, fast innifrån.


Linn

fotografi

Igår traskade jag iväg hemifrån, tog linje 19 mot Åkeshov i sju stationer och klev av i Slussen. Trapparna i klinker flöt förbi mina fötter som bockade av steg efter steg ned till Djurgårdsfärjan. Ett mekaniskt accepterande pling när jag lade sl-kortet mot automaten och tog mig över bryggan till båten. Åtta minuter på vågor som inte var starka nog att rubba oss ur fläcken. Så än var världen inte arg. Än vet ingen om någonting. Fyra barnvagnar och det femdubbla med barn som på sin höjd tappat tre mjölktänder var korsade alla vägar runt mig när jag klev över den grusiga asfalten mot Stockholms enda nöjespark: Gröna Lund. Elvahundra hjärtslag senare står jag framför den nypolerade disken men en liten skål med lakrits på. Ett vänligt leende ber mig sätta mig ned på den färgglada soffan. Och så ramlar orden ur min mun, ned över mina smala läppar ned på den stackars personalansvariga.

Det var så det var fram till sekunderna innan jag sa upp mig. På söndag åker jag. Jag älskar mitt jobb, det är underbart roligt. Men jag måste tillbaka. Tillbaka till den blodröda jorden, den färgglada tillvaron och den rytmiska pulsen. Tillbaka till mitt förra hem. Tillbaka till Kenya. Tillbaka till mitt saknade Afrika. Så på söndag åker jag.

Det är sånt som inte går att hjälpa. En månad av mitt förra liv får jag med min familj. Och det är fullt förståligt att majoriteten som läser detta tycker att jag inte är riktigt klok, det får man. Det får man lika mycket som jag får dra iväg.

Tills den tjugonde augusti rider jag på savannen bland giraffer och gnuer, kämpar mig 5000 m.ö.h. upp på Mt Kenya, hälsar på vårt värdbarn Wallace i sitt nya hem i slummen, sitter på en daodao med seglet hissat utanför Lamus stränder och guppar fram över Nairobis gropiga vägar. Kika gärna in här för det kommer dyka upp fotografier och utdrag från speciella ögonblick. Afrika är som en fantasi, allt lever.


Linn

Och hundra tack till han som fattade att jag höll på att vara fan-så-jävla-dum i huvudet och vågade säga det.

Långholmen.
Hyde Park.
Bellas balkong och sickla under en svart himmel.
Melissa Horn på takterassen.
Av Victor, Anna och Andrea


På en skärdgårdsö med gitarrer där vi doppade kropparna i havet när klockan stod stilla. Där hånglade vissa medan andra spelade rundpingis, fast alla köpte fan-så-billig öl i bästa baren.

I London med Olivia fast mina fötter grät. Madam Jojo's e nu tisdagsfavvon men ännu bättre är efterfester med vackra dialekter.

När Mosebacke besatts av Melissa Horn och vi satt på första parkett på takterassen mittemot med en gul sol liggandes som en slöja och fina vänner på filtar med cigaretter och pussar i nacken.


Linn

fotografi

Vi satt på takterassen och hade hela Stockholm på näthinnan. Över gatan spelade Melissa Horn och solen låg varmt gult i våra hår. Det var tänkt att jag skulle köpa en gitarr men Lukas, som ska guida mig, var på landet. Alla är på deras jävla land, fast det går att köpa gitarr imorn, vilket är tur. Havet glittrade som magi den här söndagen också. Vid närmare eftertanke ser det ut som blixtarna från tusentals kameror eller trasiga spegelbitar. Allt kanske är som isärplockade pusselbitar. Känslor, minnen, förnuftet, havet. Finns det något som inte är trasigt eller trassligt längre?

Logiken brister när tänkta tankar ska samsas med intrycken utifrån. Som hur fingertoppar åker över huden och du vet att just de fingertopparna tillhör fel person, knäna är uppskrapade och ändå har du ondare någon annan stans eller att man får magkramp i hjärtat för att något är så skrämmande fint att det inte kan sluta väl.

Jag måste nog sova bort den här kvällen, det är för mycket i mitt huvud.


Linn

fotografi

I förrgår var dagen då de spelade Joy Division i pop-expressen på Gröna Lund. Joy Division, Iggy Pop, Roxette och The Smiths. Fan så bra jobbet kändes då.


Linn

fotografi

Tivoli-parker är fina, fast det är 33 grader i skuggan, fast jag är där på min enda lediga dag utav tio,
men främst för att Mälarens vatten glittrar något övermäktigt och att det kittlar i magen somfyratusen kolsyrabubblor när karusellerna slänger omkring oss. Mig och min 9-åriga lillasyster Saga dvs, som är 139cm egentligen, men när hon knappt märkbart står på tå så kommer hon nätt och jämnt förbi spärrarna till berg och dalbanorna. Och då glittrar hennes ögon nog mer än mälaren.


Linn

Det är en ganska absurd tanke, eller det är mer än en tanke; att så mycket kan få plats på 24h. Som exempel kan man först äta på en italiensk restaurang, sedan vara på en livespelning på en Irländsk pub i London och därefter hinna bli full samtidigt som man hinner med planet. Hjärteskärande nog står man plötsligt i Stockholm efter x antal bussresor. Våfflor i trädgården till lunch ihop med någon h sömn och så sju h jobb tivolijobb på det som åtföljs av en båtresa och en cykeltur till en liten kvartersrestaurang för att slutligen somna framför en halvtaskig romantisk komedi som aldrig riktigt slog igenom. Fast just sekunden innan hinner en tanke porla förbi i hjärnans diken. En tanke om att för 24 h delade jag en flaska rödvin med Olivia på italienaren i London. Absurt va?


Linn

Åh herregud. Det finaste i hela världen hände precis nyss. Jag har varit nere hela dagen, förlorat hoppet och tron på livet. Så plötsligt går det förbi en pojke på tjugo-någonting med en gitarr utanför mitt öppna fönster. In med nattens luft hör man hur han går och spelar den här med Kooks. Jag dör. Det lät så fruktansvärt magiskt att jag tittar ut, ser hans ryggtavla och så börjar han sjunga. Fan så snygg var han, och fan så duktig med. Och fast att jag bara såg hans rygg, att han var så lång, så blev jag nog vansinnigt förälskad. Det finns nog en smula hopp för den här världen ändå. I vilket fall i julinätterna.


Linn

Johnny's Bird

Ännu en gång försvinner Olivia och jag iväg till London. Det är ljuvt och galet och fan så roligt. Storbrittanien gör underverk med oss, förtrollar oss, så kanske att ni får ta del av lite gottigt skvaller här i dagarna. Hyde Park, Shoreditch, engelska pojkar, dialekten och oräkneligt antal pints. Alltså, det här är perfekt.


Linn

fotografi

Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Eller ibland, för jämnan tror jag mer bestämt är korrekt. Nu har jag i vilket fall kommit till insikt om att jag är fan så motsträvig. Det handlar kanske om en försenad revolt eller är en fråga om integritet, jag vet faktiskt inte, men för att kunna må bra med mig själv gör jag ofta tvärt om än vad folk begär av mig, eller förväntar sig.

Förr i tiden brukade jag älska att träna, och gjorde det ofta och spontant och intensivt. Vid en svacka eller tidsbrist började då omgivningen kommentera det här, att varför tränar du inte lika mycket längre eller ska du inte träna idag; borden, måsten och pikar. Därför lade jag av nästan helt, bara för att inte träna för deras skull, för att de inte skulle få bestämma.

I nian blev jag sjuk och fick mig en ordentlig omgång, flera gånger om. Passiviserad och bestulen all livsgnista rasade jag i vikt. Inte så konstigt nog fälldes en råge med anmärkningar över mig, över min kropp och om vad jag åt. Du borde hit och dit, och helt plötsligt tyckte varenda en att det var acceptabelt att lägga sig i. Följden blev motsatsen till vad de sa, men gick över tillslut.

Nu håller jag mig mer till sånt som att röka framför pojkar som inte tycker om det, men som jag tyckt om. Eller provocera jobbiga kunder lite extra på jobbet och låtsas att jag inte bryr mig så mycket om vad någon tycker eller att jag egentligen väntar på ett sms. Återkommer längre fram om vad nästa sak blir, för det här är bara så himla intressant...


Linn