By four we'll be high,
Om bara en stund ska vi trilla iväg mot Nudie's fest i SOLO's butik på Norrmalmstorg. Därför gör jag ett tappert försök till att laga middag, vilket är en kolossal lögn eftersom att jag inte anstänger mig för 5 öre. Jag sliter ut mina spellistor till max och spränger vad som är kvar av de stackars högtalarna istället, speciellt med denna. Och helskotta vad sugen jag är på öl, halleluja.
Linn
Thiruvananthapuram
fotografi
Thiruvananthapuram är alltså namnet på stället i Indien vi flyger iväg till, OM TRE DAGAR. Kerala (regionen med ett faktiskt lite mer humant namn) är lika stort som småland, men är hem till mer än 33 miljoner personer! Joder.
Så jag ska alltså göra något så pass exotiskt som att flyga till en plats jag absolut inte kan uttala namnet på. Kanske gifta mig med en snuskigt rik maharaja och bli en indisk prinsessa? Möjligtvis om indiska män låg mig mer i smaken.
Däremot ska jag på tigersafari, åka flodbåt genom djungeln och gå vilse bland miljontals färgglada indier.
Brutalt spännande.
Linn
The highroad to smokey explosions
fotografi
För att överleva en höst behövs inte så mycket, för till skillnad för vad många tror, så är hösten helt jävla enastående. Allt är rött och krispigt, alla är hemma igen och äntligen får man klä på sig. Dessutom brukar en och annan ny och tuff klubb poppa upp här och där, och det är få saker som slår en natt med mörkt vin (som inte syns om man spiller på sig, för kläderna är minst lika mörka) och vansinnigt många feststudsiga människor som gör allt för att dansa sig varma. Och så lite bra musik, så är allt fullständigt på topp, därför langar jag en spellista:
Krispig luft och dödliga äventyr.
Linn
Dags för Lamu
Lite eftersom att jag snart ska rymma iväg en till månad till en annan världsdel (!) så tänkte jag att det vore lite praktiskt att avsluta berättandet av det föregående, dvs Kenya. Vi tog ju det minsta planet som fanns i hela Afrika (ett sådant gamla kolonisatörer använde, med en sisådär tolv-arton platser)som vajjar av minsta vindpust) och anlände till den muslimska ön Lamu. Det är det bara några hundra turister om året och en av platserna på UNESCO:s lista över världsarv.
Hursom: gudomligt. Det är lite som att åka till Aladdins Agraba med lampor i mässing, åsnor som färdmedel och rökelser. Jag somnade och vaknade till moskéerna sång för Allah och drack arabiskt kaffe efter att ha gått på en strand som aldrig tog slut. Och jag ville aldrig att dagarna där skulle det heller, någonsin.
Och ni som redan sett dom på fb får typ blunda eller bläddra bort, eller bara titta igen, för dom är rätt härliga. Och fler kommer.
Linn
Headbangers never sleeps
fotografi
Intervjun (som flyttades till idag istället) gick terrific och jag blev erbjuden en tjänst genom detta bemanningsföretag. Däremot tackade jag nej. Jobbet var bättre än väntat MEN jag har annat för mig tydligen. Ja, annat som i att jag åker till Indien den tredje i FYRA HELA VECKOR!!! Herregud. Indien, det är en dröm. Livet rockar, haha, som på discobowlingen vi tjejer var på idag. Jag blev överkörd, men fan heller till disco utan hårdrock. Fast livet ja, jag fullkomligt älskar när det är såhär oväntat och galet.
Linn
Simply magnifique
Den här filmen är så nervbrytande att min puls ökar och jag längtar, som jag aldrig trodde vore möjligt, till dagen efter min födelsedag den 18 November. Nog för att jag brukar längta tills den är över. Jag ska gå den 19de i en stor salong, helst Saga eller Rigoletto, med evighetslånga sammetsdraperier och magi i luften. I 3D också. Jesus, det här blir smashing.
Linn
He's got no time for that kind of sin
fotografi
Någon sa till en pojke som berättade för mig att kärlek aldrig är lika, men inte mindre kärlek för det. Som tigrar, tänker jag.
Linn
Precious world of virtual sculpting
Johnny's Bird
Doktor Berglund ringde idag och ångrade sig; det var inte körtelfeber sa blodproven, utan en våldsam virusinfektion. Hurra för det, säger jag! Och eftersom att min tillvaro inte består av mycket annat än allt vad nu sjukdom nu betyder, så verkar jag definitivt underhålla mig i mina drömmar. Där tar jag kokain och meth, har våldsamma förälskelser och kör vansinniga färder igenom staden, full, i 180km/h på, ja hör och häpna, en trimmad traktor med rockstjärnor. Det är tufft.
Linn
En vas full med kokain
Tom Hetterton
Ibland är det skönt att bara titta på filmer med fyra biljoner vapenskott och meningslösa scener i slow motion. Som typ nu.
Linn
Sweet
fotografi
Det var inte halsfluss, score! Däremot körtelfeber, vilket var värre. Jag grinar. Grinar och tittar på Harry Potter och vill inget annat än att det ska gå över fort, så fort.
Linn
Plain wreckless
fotografi
Alltså, det känns som om mitt liv har blivit så propert. Jag går och jobbar, betalar skatt till staten, äter, glömmer äta, läser när jag åker kommunalt (med ett dyrt betalt SL-kort), jobbar ännu mer och sover. Allt har blivit så... propert. Jag tror att jag har gått och blivit en tråkmåns. Förstå den? Det känns ju makalöst kul att vakna upp och inse att 'fan vad tråkig jag blivit'. Men frukta ej, det återstår tre, TRE ynka små arbetsdagar kvar (som i ju för sig är mäktigt långa, men fina, och jag kommer sakna Grönan intensivt mycket), sen så är jag nästan arbetslös. Eller? Då har jag tid (kanske inte pengar, men jag får väl skrapa ihop mynten folk tappar) att göra hur mycket dumma saker som helst. Aah gud, fan vad jag ska göra många dumma saker då.
Linn
Knogjärn
Herrrrregud, jag har en intervju som butiksbiträde på måndag morgon! Klarat CV-utgallring och telefonintervju så nu in i fan ska jag göra stor succé på mötet också. Det blir bra, och om det går skoningslöst åt skogen så ser vi det som ett genrep. Magplask är ju hyfsat charmiga trots allt.
Linn
En fan så god medborgare
fotografi
Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Idag var jag brutalt bakis och idag gick jag och röstade. Det känns skönt att ha beslutat. Däremot så var det nästan som att jag undrade om det var tillåtet att göra något så viktigt och ansvarigt i ett tillstånd av osande bakfylla till följd av en vansinnigt oansvarig kväll. Men tillåtet var det och ganska odramatiskt.
Efter det mötte vi upp Lisa och Frida för att spendera dom sista slantarna (tror helt seriöst inte ens att jag har några mynt kvar) på Beyond Retros 1års-fest. Gratisölen däremot, aldrig. Återställare var ingen höjdare.
Linn
Fucktastic
foto, foto, foto
Saga fyller tio idag och om en stund ska jag äntligen ut. ÄNTLIGEN. Tror jag behöver ha förfärligt ont i fötterna, en intensivt ilande huvudvärk och ett permanent illamående en dag. Den dagen ska vara imorgon, så inatt värmer jag upp.
Linn
Bomb your brain
fotografi
Jag är innerligt förbannad idag. Förbannad på politiker, förbannad på mitt dåligt fungerande internet, förbannad på företag som inte förstår min potential, förbannad på ångest, pojkar, min kropp och ensamhet. Mest förbannad, alltså genuint ledsen och arg, är jag på alla som låtsas, eller i vissa fall verkligen tror, att SD inte står för rasism, diskriminering och ett avskärmat och skrämt samhälle. Sorg.
Så därför ska jag förtidsrösta på alliansen imorgon och sedan dricka tusen öl för att försvinna. Jag är rädd. Rädd att Sverige är på väg att bli ett samhälle jag inte vill leva i. Och för dom som varnar om att inte dricka för att försvinna så försvinner jag innan jag hör.
Här är ett lättbegripligt test. Och till er som ändå inte vet vad ni ska rösta på; rösta blankt. Bara ni röstar, det är livsviktigt.
Linn
Two sheriffs of the cotton candy dilemma
fotografi
Jag och världens tuffaste två-åring är bästisar, trodde jag i vilket fall. Irma frågade mig idag när jag hämtade henne på dagis:
Irma: Vad heter dina kompisar?
Jag börjar räkna upp ett antal namn och avslutar med...
Linn: ...och så du Irma!
Hon börjar skratta som om jag inte vore riktigt klokt och rynkar lite på näsan.
Iram: Vi är inte vänner..?!
Linn: Nehe, vad är vi då?
Irma: Men Linn, vi är ju syskon.
Linn
Pretty bloke there
Det är därför jag ska bo i London. Där finns explosionerna och pojkar som Max, dialekten som dödar och så oräknerligt många stiliga människor. Och sa jag pojkar? Ahh. England, snart så.
Linn
Urge for sparks and explosives
un, deux, trois, quatre, cinq, six
Jag vill ha mer av gnistor och explosioner i min tillvaro. Hela atmosfären borde spraka och kännas elektrisk. Blodet borde bubbla som kolsyra och ögonen gnistra av spänning, jag vill att dagarna ska knastra och leva om. Kan någon bara komma och få mitt liv att detonera? Fast, sådant kan man inte förlita sig på andra att genomföra, jag får exprimentera mig till mitt eget äventyrs knallpulver.
Linn
HEJA FREJA
Åh, äntligen får man skryta utan att det är en hemlis. Fina Freja ska slå sönder alla i idol. När Spanien kändes ensamt eller grått eller som om det var förfärligt långt ut i rymden så sjöng Freja så att jag darrade i knäna och tappade andan. Utan henne hade året, ensemblen och diverse definitivt censurerade kvällar i Spanien varit ganska ljumna. Hon är begåvning i koncentrerat format så vänta bara tills hon skakar om i den annars så inrutade idol-världen. Och jag hoppas att hon bjuder på historiska Beatles-versioner och himmelskt höga toner som hon kan (även om hon är för bra för idol). Fast nog föredrar jag privata föreställningar i ett trångt klassrum med en karta över Spanien på väggarna, fyra gitarrer och en knastrig mikrofon, men begåvning kan inte hållas hemligt!
Och missa för guds skull inte henne!
Linn
Only naked girls can hurt me that way
fotografi
Farligt fin tatuering. Igår blev det uppror på Grönan när Hoffmaestro sög åt sig halva Sveriges anarkister och spräckte kvoten på antal besökare som får vara inne i parken. Resultatet blev att stackars avmagrade flickor på fjorton, som var åt-helvete-berusade på smuggelvodkan dom smugit in, låg gråtandes, spyendes och avsvimmade längs med gångarna. Resten av publiken satt uppe på taken, på spåren till bergochdalbanorna eller trängdes framför scenen där galna, lilla Hoffmaestro öste på utav bara helvete.
På något vis var det härligt mitt i kaoset. Som exempel när de omkring tusen personer som ej blev insläppte stormade ingångarna och staketen, då kändes det underbart att ett band med en annars relativt liten publik var det som vände upp och ner på Stockholms ända nöjesfält. Och när alla blev anställde blev befallda att stänga och låsa in sig i sina enheter, att det faktiskt är möjligt även i Sverige att ha stora uppror och reaktioner. Och så mitt i hela karusellen (ikoniskt ordval) lyckas jag också pricka in min korta lilla rast så att jag kan springa i arbetsutstyrseln och med duggregn i håret till dom finaste personerna och njuta av Higway Man bland marijuana, starköl och femtontusen dansande par fötter.
Linn
Infected with melancholy
Det här är min favoritlåt i september. Den passa extra bra när lönen är låg, sommaren tynat bort och andedräkten är klädd i frost.
Och Elin som uppfunnit hela saken är så jävla söt.
Linn
Hångla...
fotografi
...på roadtrip, mot en tegelvägg, i gräset, över fem glas vin, under täcket, på ett tak, som en överraskning, för första gången, av kärlek, för att du är sugen, med ett ex, upptryckt mot skåpen i skolan, i hemlighet, för att du är ledsen, i Budapest, med ett lammkött, i en lägenhet utan möbler, till favoritmusik, för att du är i Värmland, för att du inte är i Värmland, passionerat, för att det är onsdag, på bussen, om du är osäker, för att han har fräknar, en sista gång, bara för att, med benen i sjön, nakna, med han du egentligen är kär i fast du inte vågar.
Linn
Dusty diamonds scream for attention
Johnny's Bird
För några ögonblick sedan stod jag och mamma ute på gatan och trappan och trädgården och skrek fan så mycket på varandra, en vanlig onsdag. Lite bråk om ingenting och en höjning på sjuhundra decibel för den annars lugna gatan. Jag tror att våra grannar skrattar, skrockar lite till kaffet. Dom är vana. Vi skrattar också i telefonen, jag och mamma, när ingen förstod någonting. Det känns skönt att ha fått utlopp för lite aggression. Jag tror att jag behöver bråka, bli av med tunga känslor som annars hänger sig kvar på kroppen så då skriker vi lite, eller jävligt mycket. Sådan mor sådan dotter kanske. Hemskt, tycker vissa, men jag måste göra sånt för att fungera, annars dränker jag mig själv.
Vid närmre eftertanke kanske jag behöver lite kreativ stimulans? Ge mig ett piano, köp mig en gitarr. Nästan så att jag funderar på att söka en estetisk linje på universitetet. Ha, som om.
Linn
Hejdå lillasyster
På Lamu av mig
Sådär, nu har hon flugit ur boet. Världens finaste lillasyster Moa har flyttat till Spanien ett år, som jag. Även om hon inte kan tro det eller vet om det så kommer det att förvandla henne något brutalt. Så om ungefär ett år sådär när hon flyttar tillbaka, vilket i sig känns som en olidlig evighet från nu, går hon inte att tygla. Å andra sidan har hon aldrig gjort det den där Moa. Då får vi rymma tillsammans. Tills dess så kommer jag saknar henne smärtsamt mycket för hon är den som gör mig glad och vi tar hand om varandra. Fan, hoppas hon får det jävligt bra, men hon är en sådan som ser till att hon får som hon önskar och så är hon förfärligt snygg. Ses där nere, och när det blir jobbigt, för det blir det, glöm inte att du är så förjävla tuff och strunta fullständigt i det som är jobbigt.
Massa kärlek till dig
åh, ni kan följa hennes resa här
Linn
Shoplifting as tigers
fotografi
Tjing och freakin pax för dom här. Jag tror verkligen att jag innerligt måste ha dom här. Måste.
Linn
Kom vi rymmer
The Runaways
Största delen av mitt liv, dvs efter puberteten då man inser att livet inte bara består av färgkritor, tyll och sagor utan jävligt mycket smuts, blod och råhet, har jag dragits och fascinerats av trasig kärlek och smärta. Som sårade människoöden uttryckt i blödande, hård musik eller ignorans mot omvärlden och sig själv. Det har många gånger lockat att falla över kanten och lämna allt bakom mig, hänviga all tid åt att skriva texter, skriva låtar och tända cigarett efter cigarett och se röken dansa i takt till gitarren. Trasigt, smutsigt, sorgligt, rått, tufft, mörkt. Det är också äkta, mer äkta än det mesta faktist.
Jag tror inte på plast, inte på ständig glädje och definitivt inte på evig kärlek. Eller jo, möjligtvis på evig kärlek, men inte lycklig sådan. I vilket fall inte lycklig i samhällets officiella definition om trohet, giftermål och delad glädje. Delad smärta, intellektuellt utbyte och flykt till en egen uppbyggd värld möjligtvis.
Kanske därför som filmer som Control, The Dreamers och nu också The Runaways bara skär mig rätt igenom. Det är så jävla fint i allt det fula.
Och bara namnet på bandet är ju underbart.
Linn
