GRODPRINS

Chez Jeannette, Paris, 19.01.2012


Några foton från Alex engångskamera när vi var berusade av Parisatmosfären med Niklas i januari.

Jack White - Sixteen Saltines

Provakativt och bad ass och explosivt, precis som jag planerar att min helg ska vara.


Linn

fotografi

Förra helgen var jag inte hemma alls. Vi satt istället på platån utanför din lägenhets fönster vid Old Spitalfield's Market. Du hade kopplat in din uråldriga ipod, som är lika tjock som en gameboy, i högtalarkabeln och sedan klättrat ut till mig genom de engelska fönsterna som skjuts uppåt istället för att öppnas utåt. Jag blir så förbannat lycklig på tak, för där kan jag andas, och det vet du och klättrade därför med mig ut där man egentligen inte får vara. Allt blir ju så mycket bättre på tak. Därute i solen satt vi tillsammans, sex meter över alla på gatan med rykande pulverkaffe och åt din specialitet: blåbär, vaniljyoghurt och crunchymusli. Söndag eller lördag eller tisdag, det visste jag inte, bara att det var samma lycka som sommarlovets första dag i kroppen. I samma anda slängde jag bort min akademiska framtid och skolkade ännu en gång från mina distansstudier. Att vara ung och dum och fri och hångla på tak vs universitetsplugg, kommer aldrig vara en jämn match. Dina fingrar var flätade runt mitt lår och mina runt din nacke. Jag kommer inte alls ihåg vad du sa, bara att du fick mig att skratta så himla mycket.

Moln som människor passerade oss. Kanske några skurar, eller sun showers, som du sa. Jag frågade om det verkligen heter så och du nickade. När jag sedan sa att det är det vackraste jag hört, som att någon häller ner solsken över oss, så log du.

Våra ryggar mot tegelfasaden, omgivna av dina favoritlåtar på dundrande högtalare. De flesta vilka jag aldrig hade hört förr, men du känner till vad som känns som hela universums plattor, och för att hamna på dina spellistor ska de ha gått igenom oändliga sållningar, så den dagens soundtrack var så himla himla bra. Vissa låtar och mixar hade du postat på min facebook redan, som elektroniska blandband, och då de kom sjöng jag med i en vers eller tre, och du med mig. Det är så fint att fast att du kan så enormt mycket musik, ändå har en favoritlåt, som slår alla andra. 

Så när vi satt där på taket med ryggarna mot teglet och kaffet rykte och jag struntade i att studera, när molnen och människor och sunshowers passerade och dina fingrar var flätade runt mina ben och mina runt din nacke, när jag satt mitt emot dig och skrattade för att du är så rolig, men utan att jag nu minns varför. Just precis då spelade den tjocka ipoden just den låten som är din favorit. Och jag kan den, hela den, så vi sjöng med i verserna och refrängerna och nynnade mellanspelet. Det var bättre än känslan första dagen på sommarlovet, så då kysste jag dig tusen gånger om, för känslan av evinnerlighet är oändlig.

Några hipster, en turist och en äldre herre stannade på andra sidan gatan med sina kameror och förevigade två ungdomar som satt högt över livet, höga på livet, uppe på ett av Londons tak och kysstes. Jag hade gjort vad som helst för att få äga ett av de fotografierna.

Fast bara att det var jag som var en av de ungdomarna är mer magiskt än något annat.

Linn

ps. det är dessa stunder som för tillfället gör att jag är väldigt frånvarande här, men jag har inte glömt er.

 

Har precis fått hem den här i brevlådan. Om Ian Curtis i det sagolika Joy Division. Och en av de vackraste och mest smärtsamma film jag vet är baserad på denna så anar jag att den här kommer att hugga mig rätt i hjärtat den här med.


Linn

På en torsdag kom Konrad, en hemskt fin pojke som vi hittade däckandes i en väns fåtölj en snöig gymnasievinter för två år sedan och som blivit vår kompanjon sedan dess. På vägen tillbaka till Stockholm efter två månader i Sydamerika, där han haft politiska diskussioner på spanska och sett lava när han besteg vulkaner, tog han ett pit stop hos oss i London. Vi vaknade upp på fredagen, som råkade vara långfredagen och även Konrads 21-årsdag.

Jag sjöng, obviously, och kirrade frulle på sängen. Med muffins och ägg med Kalles Kaviar från Scandinavian Kitchen, satt vi i min och Olivias säng i några timmar och pratade ikapp sånt som ramlar mellan stolarna/fb-konversationerna när man inte setts på ett år. Kaffet blev kallt, och vi bryggde nytt igen.

Efter ett tag så var det ändå dags att visa London. Så vi drog till London Fields och jag drog anekdoter om hur ungdomspundarna hänger här på soliga dagar i ren bliss, höga på pulver och livet, när vi vandrade under trädallén. Berättade om squat-festen de hade där förra sommaren och hur jag brukade dra hit med Sam som sen slog mig i ansiktet förra månaden.

Vi köpte kaffe vid Broadway Market och gick förbi skateparken ner till Colombia Road där de ropar ut tre krukor solrosor för £5 på söndagar. Jag visade Banksy's konstverk och kärllarbutiken där de säljer denimjackor för £10. Vi passerade lägenheter, takterasser och pubar där vi hamnat på hemmafester/efterfester/övernattningar och allteftersom pekade jag och berättade hemliga och mindre hemliga saker.

Dessutom gick vi såklart in i Rough Trade som är en skivbutik precis vid Brick Lane där man kan fika, lyssna på och köpa plattor och använda deras egna fotoautomat för £3.

Konrad var förvånad, för trots alla telefonkioskar, tegelväggar och dubbeldäckar vi åkte med och passerade så var det inte det här han förväntat sig av London, på det bästa av alla möjliga vis. Därmed var jag extremt nöjd.

Längst fram i dubbeldäckaren drog vi in till centrala London (</3), för det är sånt man måste beskåda som turist. Skippade lustigt nog Big Ben och London Eye och chillade istället bland gayklubbar i Soho och dumplingsresturanger i China Town för att sedan hälsa på Olivia på the Nordic Bakery i Marylebone. Och där drack vi kaffe och väntade jättenerviga för vi hade nämligen en överraskning planerad.

Nämligen att bästa August också var i London utan att Konrad visste! Han sa att det var den bästa födelsedagspresenten. Det och snuset. August och jag har föresten samma födelsedag och är exakt lika gamla, coolt va? Känslan att vara vi fyra var oändlig och jävligt fet! 

I östra london-abstinens och för att visa våra hoooods drog vi upp till Stoke Newington till Punjab 58, en indisk resturang! Det är ju liksom lag att käka curry i England. Vi var de enda i hela resturangen och kunde dja lite som vi ville och hade fem sköna servitriser/servitörer som passade upp på oss som kungar. Det råkade även vara happy hour, som överallt i London mellan 18.00-19.00. Fast vi egentligen inte hade råd så beställde vi romdrinkar för hela den obefintliga slanten!

Sen du beställde vi förrätter, chilenskt vin (eftersom Konrad nu var sydamerikansk vinexpert och insisterade), garlic naan och fyra olika curryrätter.

Alltså wow vad jag avgudar indisk mat. Alla smakade hejvilt på de olika kryddningarna och Konrad åt en hel chili efter att August utmanat honom då han genom att bli 21 gått från pojke till nybliven man. Han tappade rösten och några tårar och vi skrattade elakt högt på det snällaste sätt.

Därefter släcks hela resturangen ner, och vi ba: "Wtf, porrmode på nu?", men icke, utan hela resturangligan på nio folk spatserar ut i ett Happpppee Birthdaee to yaa! Happee birthdae deah customaah, happee birthdae to you! Dödssöta människor och den livsfarligaste tårtan jag smakat, yum. Trevligaste personalen och godaste indiska jag ätit i London, så sväng in på Punjab 58.

Lite berusade och väldigt glada promenerade vi hem till Clapton för att byta om, dricka öl till the Black Keys och ta en cigg under det enorma päronträdet på vår patio.

Därefter lämnade jag min systemkamera hemma och fotade resten med min iPhone. Men den blev ju stulen så de fotona existerar ju inte längre.

Första anhalten var hursomhelst Pub on the Park som jag gått förbi oändligt många gånger men aldrig hängt på. Förbannat trevligt med massa folk och uteterass mot London Fields, och jag ser nog att vi hänger där jämt denna sommar. Daniel kom och hälsade på pojkarna och likaså Frida och Lisa. Det är så spännande när mitt svenska och mitt engelska liv kolliderar såhär. 

I diskussioner om punkband och afrikanska diktatorer, mordor och ex tog vi dubbeldäckaren ner till Shoreditch. Självklart blev pojkarna introducerade till den livsfarliga K-cider, som gjorde dem högst berusade, och även för de fina vakterna. Alla intog vi ett av båsen på Catch för Tim djade. Timmar av skriksång och sittdans följde, pojkarna korsförhörde han jag gillar och Sebastian joinade.

De fick även dansa till 90-talshipop på Efes och dricka G&T för £3, hälsa på vår favvobouncer Shirelle och våra brittvänner, sånt som göras bör. I sann londonanda drog vi givetvis på efterfest. Deji samlade hela gruppen i sin sjukt vackra lägenhet i hjärtat av Shoreditch där vi satt på hans mörka trägolv och drack red stripe. Någon tog sönder ett glas rödvin över hans laptop och någon dansade i det röda ljuset under värmelampan på hans fire escape, och det var bara fett jävla trevligt ni vet.

Klockan blev halv sju och jag vinkade av Olivia, Konrad och August som sovandes på nattbussen hamnade ute i fel del av förorten, för att gå hem och pussas så jävla mycket med han som är så fin. Det är också fint att få vakna bredvid en fin pojke som Konrad och sen somna hos en annan minst lika fin.


Linn

Ikväll ska vi till Old Blue Last på ännu ett gig, älskar den engelska pub-/spelningskulturen. Men inte vilket som helst utan det är vår vän Filip Spetzes band HOLOGRAMS, som är här in London Town och slaggar i vårt vardagsrum. Checka dom! Och är ni i London, se till att få gå på en spelning där.


Linn

Förrförra lördagen, när Konrad var här. Så sov jag inte hemma, men vi hade bestämt dejt sex stycken på ett av de bästa ställena att äta brunch på, nämligen the Breakfast Club. Om ni är i London så bli bakis och gå dit för att äta american pancakes eller deras When halloumi met salad wrap, som är himmelriket. Ett annat tips är att gå dit just för att bli bakis dagen efter och lyssna på Fleetwood Mac eller the Talking Heads medan man dricker passion fruit mojito i deras omaka fåtöljer eller i de amerikanska diner-båsen under foton på Teenage Mutants Ninja Turtles och snabba tonåringar från 90-talet.

Konrad, Olivia, Frida, Daniel, Lisa och jag i ett bås och vi beställde in allt vi var sugna på x tre så att det inte ens fick plats på bordet. Det var lite som en amerikansk highschoolrulle med maple syrup och tusen händer som sträckte sig över bestick och några som pussades i hörnet. Så borde alla bruncher vara. Sen tog vi en cigg och skrattade så att jag började gråta åt saker som bara är roligt med ens bästa vänner.



Linn

Min favorit för brunch är den vid Liverpool Street, och för drinkar den i Hoxton. Den i soho är typ medioker men ändå bra om man råkar vara i dom hoodsen liksom (ej alkoholtillstånd dock).

Idag är det fredag den 13de och det blev dagen då han frågade om jag vill bli hans flickvän på riktigt. Klart jag vill.

Nu kan vi rebella tillsammans; krossa speglar, kyssas under stegar, klappa alla de sotsvartaste katterna som korsar Englands gator och peka finger åt vidskeplighet. Jag tror att det betyder tur, att vara modig betyder i vilket fall tur. 

Fast inget av det spelar egentligen någon roll utan bara just det att jag tycker så hemskt hemskt mycket om honom.


Linn

Exceptionell marknadsföring.


Linn

Vår bästa Konrad har stannat hos oss i London efter två månaders resande i Sydamerika. Så denna långhelg är upptagna med att dricka pints, åka dubbeldäckare och gå igenom alla tegelklädda gator i Hackney.

Linn

Började dagen med crepes på Brick Lane och sen klättrade vi ut genom hans fönster till taket på Old Spitafield's Market. Under oss gick alla omkring och prutade på ringar som ärjar och hade inte en aning om att det satt en flicka i de svartaste kläder och raybans på takpannorna och kysstes med en lika svartklädd pojke.

Det är magiskt att i hemlighet sitta ovanför världen och lyssna på bruset från folkmassornas triviala sysslor. Som när man gömde sig som liten och spionerade på någon som drack kaffe/såg på tv/krattade gräsmattan. För jag vet en hemlighet som inte du vet. Takpannorna luktade sommartorrt, Londons kändes oändligt och solen låg i hela jävla ögonen. Det där om att bli vuxen och ordentlig, ha ett riktigt jobb och oroa sig känns som ett påhitt, för det är ju sånt som takhångel livet borde gå ut på.

Det borde vara olagligt att jobba på söndagar, det hade den där Gud i vilket fall 100% rätt i. Men jag fick säga adjö och mötte istället upp min kompanjon Olivia. Vi gick som alltid genom hipsterfolkmassan och streetstylefotografer till juiceståndet.

Kirrade massa jordgubbar och mango för £1,50 för det var sommar.

Jag köpte en superglittrig, farlig tröja från Sunday Up Market och så vandrade vi upp genom Hackney och kikade på den ständigt förändrande gatukonsten. Varje vecka dyker något nytt upp, försvinner något annat eller tilläggs mer på verket av en annan konstnär.

I sluttampen av blomsterförsäljningen på Columbia Rd gick vi för att köpa tulpaner för mindre än halva priset. Denna ungdomliga fattigdom lär oss minsann massa knep och tricks för att spara ihop varenda penny. Och nej, fattigdom och tulpaner går kanske inte ihop, men ungdomen behöver inte, och ska inte, vara logisk.

Klockan slog åtta och solen var fortfarande uppe, så vi köpte kolja och pepparotssås och lagade feta pangmiddagen i vårt kök. Det här med att ta tåget från Liverpool Street till Clapton är för övrigt enormt mysigt. Jag är ju svag för grand arkitektur och utflykter. Bara en vanlig dag i East London liksom.


Linn

Efter jobbet i torsdags mötte vi upp Frida, Lisa, Karl-Anders och Felipe och åt vi svenskt lösgodis och Zoo-klubbor som Olivia köpt på SugarSin i Covent Garden!