GRODPRINS

Pa sondagen kom jag och Daniel hem fran Brighton igen, cyklade till Dalston och salde min femtiopundscykel for 150 till en vilsen tysk brud. Man ba woho, jag ar varsta business woman. Sen motte vi upp med de har tre brudarna vid Brick Lane. For ar man pa semester i London sa maste man hanga pa Brick Lane en sondag.

Vi bladdrade igenom second hand pa massa olika butiker, handlade varrullar pa marknaden och satt och manniskotittade langs tegelvaggarna.

Alla var vi hemskt bakis for vi hade haft en tuff natt i Brighton och de hade dansat loss i Dalston.

Da ar det bara en sak som hjalper, namligen milkshakes! Sa vi vandrade vidare...
Och det basta stallet ar Milkshake Lovers pa Kingsland Rd som ser ut som ett gammaldags, amerikanskt diner med vagskyltar och soulig musik. Daniels flatmates Alex (ovan) och V (under) rakade vara dar sa vi beslagtog resterande platser i deras bas.
Rev upp mina tights sa att jag sag extra slampig ut. Vet inte om min korta kjol och plataskor hjalpte direkt, men ibland, eller ofta, maste man fa se lite slampig ut ni vet. Hursomhelst blev det lite brattom och vi tog bussen upp till Mare Street.

For dar var Frida, Lisa, Jesper, Ludde, Liv, Erik osv osv. Det var namligen match pa tv och London Fields Pub var smockad med fotbollshuliganer. De bestallde in pints och varldens godaste pizzor for 5pund st. Sa spenderade vi eftermiddagen med att se Spanien vinna VM, vilket var ungefar noll intressant.
Jag tyckte det var roligare att titta pa allas rumpor och dipdyes. Det ar urmanga har i East London, men jag tror att Liv har en av de finaste. Kanske for att hon har varldens vackraste har till att borja med. Antligen tog matchen slut och vi kunde aka hem Olle, Julle, jag och Daniel och ligga i min sang och ata chips och somna till den nyaste American Pie.

Bra sondag!


Linn

Så för ett tag sedan var ju som sagt Julia och Lisen och hälsade på här i London. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att hänga med brudarna och på fredagsmorgonen ville Lisen till Camden där hon brukade bo för ett år sedan. Vi drog på stort och körde brunch på ett veganställe som hade farligt mumsiga cappuccinos. Skulle bara sitta ute också, fast vi blåste bort. Vi cirkulerade runt Camdens second hand och på marknaden i många h.
Sen slutade Olivia och jag slutade fota med min engångskamera. Vi drog i vilket fall till Starbucks takterass med utsikt över floden, och drack slushar och iskaffe och skit.

Julia var ju hemskt snygg. Sen droppade vi av Lisen i Camdens betongdjungel, handlade på Poundland, där allt kostar £1, och tog sen bussen hem till Clapton.

Och inte långt efter knackade de här tre på dörren! Lisa och Frida, som ni sett så många gånger förr, och Fridas lillebror Jesper som är den bästa brorsan någonsin. Vi pratade om Lisas skrapsår som hon hade överallt efter att ha snubblat över ett fullproppat Jaguar Shoes. Sen skrattade vi åt henne, för vi älskar henne så mycket, och då är det ok.

Vi hackade grönsaker, tände på grillen och satte igång högtalarna för att känna in sommarkänslan på pation utanför.

Taylor var ju också där, såklart. Och när allt på grillen var klart så gick vi in till köksbordet för att äta. Och ni som har varit hemma hos oss (alla här uppenbarligen) vet hur minilitet det bordet faktiskt är. Men finns det hjärterum så får många rumpor plats. Åtta för att vara exakt.

Daniel var ju också där såklart. Man måste ju få hångla liksom.

Får hångla = nöjd.

Och vi lyssnade på massa indie- och hipster- och ganstermusik, drack gin&tonic och k-cider, vin och öl och annat ni vet. Sen gjorde vi något som vi inte gör jätteofta, nämligen att ta bussen tillbaka till Camden igen! Två gånger på en och samma dag är rekord. Vi knökade ihop oss alla åtta längst fram i dubbeldäckaren, som alltid, för att sedan betala £7 i inträde, vilket heller aldrig händer, för att vingla in på KOKO.

Där har de alltid livegig, vilket är ett måste att gå på om man är i London. Vi hade ingen aning om vem som spelade men det visade sig vara en brittisk brud vid namn Kyla la Grange, och hon var makalös. På en av den gamla teaterns alla balkonger stod vi och hoppade med till (den väldigt udda) folkmassan under oss. Lokalen är sådär gammaldags och ståtlig som bara teatrar kan vara, vilket gör allt magiskt vackert och enormt. Någonstans tappade vi bort tre ur vårt gäng, men stannade ändå när alla förstärkare var utpluggade och det istället blir en stor klubb. Våra fötter trummade mot golvet och hoppade till allt från indierock till hiphop till electro till dubstep tills våra ögon sprakade och våra hudar glödde. Då tog vi luft på deras stora balkong, drack öl direkt ur flaskorna och dansade lite till.

Fast sen var klockan för mycket och jag kunde knappt stå upp av utmattning. Så med tanke på att vårt tåg till Brighton avgick några h senare åkte vi hem, Daniel och ja, och lät de andra dansa tills solen gick upp.


Linn

Minns när vi var i Paris och delade rum med Matilde i Februari? Nu är det tvärtom och hon är här i London! Vi mötte upp henne och hennes vän i Torsdags för att gå på relaunch partyt för Station Magazine på Hoxton Pony.

Stod i allt vimmel och buller pa kallarplanet och drack gratis coconutgin med cranberry, forsokte hora vad nagon sa overhuvudtaget och bladdrade i den nyaste utgavan av tidningen. Framtidsplaner om universitet och stader att bo i avslojades, sen var det dags att ga for att ata middag!

Eftersom Daniel bor sa forbannat bra till vandrade vi bara nagra minuter ner till Spitalfields med gin klirrande i pasar och pizzor i vara famnar. Sa dar satt vi fem och pratade gamla Kenya-minnen (for det ar dar jag och Matilde blev vanner fran borjan. Nar vi bodde pa internatet och drack smirnoff ice pa klubbar fast vi bara var femton).

Tanken var att vi skulle dra till Releasefesten av Eagulls nya album pa Vice/Old Blue Last men tiden rann genom fingrarna for vi hade det sa vilda diskussioner om boardingskolor, droger och u-lander, sa det hann vi inte. Istallet drog vi till Catch som var dodare an en kyrkogard, sen till Alibi som var skamligt tomt det med. Men kebabstallet Alibabas sviker aldrig, sa vi fyra vandrade med varsin halloumiwrap hem till oss i Clapton och somnade gott.


Linn

foto: champselysees

Igår vinkade Frida hejdå till tonåren och blev 20år! Välkommen till klubben babe. Drog till jobbet i Knightsbridge tidigare så att vi kunde mötas upp så snabbt som möjligt. Eftersom att jag är en så oerhört fattig ungdom här i London just nu så bestod mina presenter av en vattenmelon och ett kinderägg. Kreativiteten. Sju dagar till löning... 

foto: champselysees

Med Lisa och Olivia gick vi ner till Bethnal Green Road och tog 8:an till Bank för att låtsas vara fett rika och äta på Jamie Oliver's resturang. Såg en hipstertant med blått och rosa hår och blev kär.

Det är en så bra kvartett det här. Det här med att bo utomlands, och verkligen ha mitt liv här. Det är magiskt, men också knepigt, för det kan kännas så ensamt och svindlande enormt. Därför har jag så innerligt tur som lyckats gräva fram en ny familj. Man bah: love, peace and happiness, carpe diem och tacksamhet bror.


foton: champselysees

Alltså omg med tryffelpastor och rakbladsmusslor, vitt vin och cappuccinos. Höll tummarna för att Mr Oliver skulle vandra in där och fråga hur maten smakade, men han var ett enormt no show. Däremot hade han anställt dösnygga servitörer.
foto: champselysees

Här är jag när jag är mätt och fett fascinerad över något ogreppbart. Då ser jag som smartast ut. Som när vi pratade om stipendier och vilka kändisar man skulle vilja vara vän med. 

foto: champselysees

Frida hade precis som jag bestämt att med tonåren måste en tatuering komma och hade låtit en tatuerare i camden rista in en döfin segelbåt på hennes innerarm under dagen. Så där satt vi, vi fyra ungdomar i London och mådde fint. 

Berättade om Paul från vårt dataföretag som kom in och hade en heldag upplärning med mig om fakturering och beställning av kollektioner osv. Han var en tjock kostymnisse från Bristol, med fem barn och urkul humor. I ju med Fridas tatuering den dagen så kom vi in på just tatueringar, så jag visade mina två och han berättade att han hade nio st! Den första skaffade han på fyllan när han var 18 och det var en spindel med en tjurfäktningsmantel över hela överarmen. Han höll dock på att ta bort en, sa han, och jag frågade vad det var för någon, varpå han verkligen rodnar. "Jo, det är en nere i svanken." dvs ett tramp stamp. "Och det är min exfrus namn." Alltså... jag dog, och värre blev det. "Jag tänkte att jag bara tatuerar över den istället. Så snart blir det en tribal istället. För det är ju coolt." A joo, precis Paul.

Fick ont i magen av skratt och mättnad. Och någon av oss var så uppsvullen/allergisk så att några tillochmed erbjöd deras plats när vi tog dubbeldäckaren tillbaka hem, "för det är ju inte lätt att vara gravid". Stannade till vid Liverpool Street för att ta med mig en pojke hem och vi somnade sen tillsammans i mitt duntäcke.


Linn

Ett foto Daniel tog på mig och en halv Olivia när vi åkte till Greenwich ni vet?

Kan berätta att vi på senaste tiden hängt på massa olika ställen runt om i London, och inte bara öst. Se där va. Dansat bland gayar i soho, andats helium på övervåningen till en ballongfylld klubb i camden, vandrat på marknad i notting hill osv osv. Såklart har vi också avverkat minst lika mycket tid  runt Hackney/Shoreditch/Dalston. Som när regnet dånade ner som om himlavalven frontalkrockade och krackelerade ner i ett hejdlöst skyfall och fick klubbens tak att ge vika en smula och låta regndropparna smattra ner på det smutsiga golvet bland fötterna till hundratals dansande hipsters. 

Och jag har fotat alltihopa med. Så snart kommer lite fler berättelser.


Linn

En 90-tals Moa

Jag är i extas för idag är dagen då min lillasyster Moa ännu en gång kommer och hälsar på mig här i London! Hon är min bunny, min amazon, min bästa vän och medbrottsling och jag har tagit ledigt i fem dagar för nu är det dags att leva lika vilt som våra hjärtan vill.

Linn

Förra torsdagen var ju en så sorglig dag. Det var ju när min vovve dog bort från jorden. Men konstigt nog så kolliderade den med dagen då Lisen och Julia landade i London för att spendera helgen med oss. Julia är ju min bästa bästa, och jag hade ju längtat så mycket så för det var jag ju hemskt glad. Vi chillade i Green Park med för många vinflaskor för att dämpa det tråkiga, sen drog vi till the Cat & Mutton på Broadway Market för att träffa Lisa, Frida och hennes bror Jesper som också hälsade på. Vi åt goda roasts och sallader och drack gt's mitt i den svala sommarnatten.

Min engångskamera ville inte riktigt samarbeta så snor härmed Fridas bilder. Vi pratade nya kärlekar och gemensamt recyclade pojkar, planerade framtida flytter till london respektive usa,och skrattade hemskt mycket bara för att de är så hemskt döroliga.

Därefter var det dags att promenera genom Hackneys gator, utmed kanalen till the Haggerston, som är en bar vi rådiggar. Däremot hade Jeppe glömt sitt fakelegg (vanvettigt roligt när svenskar direktöversätter detta och framstår som krypplingar) så han fick ej komma in.

Som tur är så sörjer vi inte länge, och råkar bo i London som har ungefär nio barer/pubar/klubbar per person, och vandrade in på Power Lunches bredvid. Där drack vi gigantiska, starka drinkar för £4 och kände oss bad ass för vi lyssnade på A$AP Rocky.

Därefter var det dags för ett gig i källaren där. Vi smet ner för den rangliga trappan utan att betal inträde och kom in i den minsta lilla lokal jag någonsin skådat. Det var inte större än ett sovrum och fullproppat med ett 50-tal brittpojkar i mörkt hår och blek hy som trängdes mellan de nedklottrade väggarna. William the Band började spela och hela min ryggrad vibrerade till förstärkaren. Alla hoppade omkring till låtarna och skrek texterna. Hela alltet var så himla hemligt och det kändes så engelskt som det bara kan. Ännu en gång träffades jag av det enormt lyckliga värken i hjärtat, att jag bor här, mitt i den brittiska undergroundkulturen. Och en vanlig torsdag står jag här, helt oplanerat i en smutsig källare och trängs bland engelska pojkar framför ett superlitet gig till ett band jag älskar i Östra London, där saker bara inträffar och blir magiska utan att man hade en aning om innan.

Så det var jag som blev rörd över min bostadssituation. Efter giget drog vi till ett fullproppat Jaguar Shoes för att träffa min pojkvän och Roan och skämma ut oss på Catch osv. Lisen fick lite danskt ragg som desperat försökte tvångla (tvångshångla) henne. En av oss snubblade och dök igenom folkmassan, som en stagedive fast ner på golvet, och skrapade upp knäna och armbågarna, spillde ut sin nya drink och dog skamseldöden. Vi andra skrattade så att vi fick magkramper, kände att det var dags att dra oss tillbaka till sängarna i Clapton. Så i bara ben och med godis från en Off License satt vi och väntade på buss nr 48, och det förevigade Daniel med engångskameran. Fin torsdag med Sverigevisit.


Linn

Hänger en del på twitter. Följ mig på @grodprins 

Linn

Har återigen blivit förälskad i engångskameror, så här kommer lite mer midsommarfoton från den senaste framkallningen. Frida, Lisa och Olivia i vår patio.

Jag, på foto för en gångs skull, Frida och Lisa i hyfsat representabelt tillstånd.

Något senare, i vad jag skulle kalla mindre representabelt men även mer dansant tillstånd. Typ den här i bakgrunden. För vi hade ju varit på Hackney Weekend!

Så drog vi ju till Efes för att dansa ännu mer, till typ usel musik, hångla mot väggen och dricka gin för £3.

Lärde alltså känna dj Roan som brutit armen när han skyddade en tjej som blev nedslagen av en mördarfarlig hipster. Han tog med oss till efterfesten på Broadway Market. Där blev alla tilldelade en outfit ur en av alla kartonger. Därav vad som följer...
 
Jag i en full on militäroverall, med inbyggda strumpor och vantar, Olivia i Borats mankini plus en comboyhatt och boxhandskar och Cecilie i Miss Teheran 1979. Ps försök hitta min hand, är så osynlig och cool. 
Sjukt läckra. Satt i köket, ute i morgonsolen på balkongen, dansade till Euphoria och drack k-cider.

Gruppfoto med några få av hela utklädningsskaran. Fin efterfest alltså. Inte konstigt att vi inte kom hem förrän tio på förmiddagen. Jag vet inte vad som är skillnanden, men efterfesterna i denna stad är utomjordiskt roliga, fast att jag nästan aldrig känner mer än en handfull av alla där.

Tidigt, alltså jag menar smärtsamt tidigt, så steg jag och Daniel upp för att hinna till London Bridge. Vi skulle nämligen med ett tåg mot Brighton. Ps bakishuvudvärken var ej nådig, visare senare varför. Fast det botade vi genom att sitt helt ensamma på tåget och spela spel och skratta åt allt och ingenting. Här är vi dödsfrusna i East Croydon där vi bytte tåg och köpte Starbucks.
Och inte ens en h senare, vilket alltid är en besvikelse då jag är stormförtjust i att åka på tågutflykter, så klev vi av i ett soligt Brighton och mottogs av ljudet av tusentals fiskmåsar. Det är ett av de bästa ljuden som finns i världen.

Daniel var min guide och vi var vrålhungriga, och han tog mig direkt till ett makalöst bra brunchställe vid namn Bill's. Gå dit ni som ska till Brighton! Fin inredning med hyllor längs hela väggarna dignande av organsisk mat i egnendesignade små burkar och griffeltavlor överallt. Det var mest hippa familjer, möhippor och någon enstaka cool turist, pga av hur imponerande tidigt vi var där. Och nej, jag bokade ej biljetterna, men var helnöjd!

Vi åt himmelskt goda ägg med bacon och kaffe och allt eftersom började Brighton's trötta hipsters rulla in med. 
Därefter besteg vi Brightons brantaste gator upp till Daniels vän Marlee som också är från kanada och komiskt nog bodde på Montreal Street. Hon har bott i Brighton i tre månader för hon är en tuff intern för en designer och får lära sig allt om knitwear. Hon och hennes pojkvän Nick tog med oss ner genom staden och marknaderna till HAVET!

Stranden är full av stora, lena stenar.

Vi grävde ner oss för att lukta på saltvattensluften och dricka Gin & Tonic fast klockan knappt var tolv.

Fullt av fiskmåsar och massa sol framför pariserhjulet. Som Londonbor kände vi oss såklart helt utsvultna på alla typer av naturtillgångar och njöt överdrivet mycket.

Därefter var det dags för våra storslagna planer. Mot piren!

Där köpte vi tokens (biljetter) och åkte den farligaste bergochdalbanan med en loop! Jag älskar nöjesfält mer än det mesta och var som ett barn. Marlee var minst lika exalterad. Förra gången jag var i Brighton blev jag ännu vildare. 

Sen droppade vi av Nick vid stationen för han skulle till London och jobba. Vi tre drog för att äta fish & chips, som obligatorisk i Storbrittanien, och spenderade resten av eftermiddagen i Marlees säng. Sovandes, tittandes på Arrested Development och hade senare en whisky-ginger ale-kväll. Det är en fin drink.

Och denna dryck resulterade därför i att Daniel vaknade upp dagen efter med en blåtira och ett jack i ögonlocket.  Han är nämligen en badass thug. Historien lyder såhär:

Vi hade alltså, vid tvåtiden, ramlat ut ur Marlees hus, dragit runt på Burlesque pubar, dissat köer till coola klubbar och slutligen hamnat på en gayklubb där Daniel blev gulligt tafsad på av gayarna. Himla komiskt och vi fnissade för mycket. Efter skamligt många drinkar trillade vi ut i den svarta Brighton-natten. Då, eftersom att han alltid håller sina löften, så sa han bestämt till mig och Marlee att "Nu ska vi bada.". Han är inte riktigt klok. Och jag hade lovat att bada i Brighton om han badade. Så vid fyra snåret stod vi i underkläderna med vågorna kring vristerna vid piren och så sprang vi tillsammans rätt ut och badade. Mitt första dopp i år och jag var överlycklig.

Det är fullständigt oklart hur denna ögonskada uppstod men någonstans mellan saltvattensvågorna och stenstranden.

Sista timmarna spenderade vi på ett annat brunchställe som hette Nia. Svingod mat. Försökte återhämta andan efter gårdagen och pratade Dalston och Kanadensisk sommar och tatueringar osv. Marlee visade sitt M på sitt finger för sina vänner och den på revbenen som föreställer hennes hemmanyckel i Hackney. Tillkom en härlig alkoholstimmig natt första gången hon var i Brighton och någon på en hemmafest råkade vara tatuerare.

Sen tog plötsligt vår övernattning i Brighton slut och vi tog tåget hem till London.


Linn

 

 

Idag är en ledsam dag. Idag är nämligen dagen då min hund dör. Jag bor i London och han i Stockholm. Det är dagen då min hund dör och jag är inte där, för jag bor inte där han bor. 

 

Istället sitter jag i min pojkväns säng i östra London och bara gråter bland tegelhus, engelska pubar och hipsters. Utanför hör vi dubbeldäckarna dundra förbi. Det hörs inte ett ljud från mig, men tårarna tar ändå aldrig slut.

Att bo i London är äventyrligt och fantastiskt, helt och hållet magiskt och svindlande spännande. Men när det är en så ledsam dag som idag, så är det svårt att bo ensam bland människor som växte upp på Sunday Roast och Fish & Chips istället för köttbullar och sill, som inte firar midsommar eller bor i hus med vita knutar. Det är svårt att sitta ensam i fel land när ens familj sitter i ett annat. Speciellt när jag vet att en av dom dör. Idag. Utan att jag är där.

Jag kommer att gå i sjutusen bitar av saknad. Men anledningen att jag skriver detta är för att den här platsen handlar om att vara modig och hoppa ut och hitta äventyren i gömda hörn, fast man inte vågar. Att vara ung och våldsamt kär, skrika över hustak mitt i natten och gå vilse i en stad man älskar men inte är född i.

Fast jag vill också att alla ska veta att ibland är det fan så svårt med. Som när det är en ledsam dag som idag. När det är dagen då min hund dör och jag inte är där, för istället för att pussa på hans mjuka huvud, så är jag på äventyr i London. Och det känns så himla ledsamt.


Linn

Den här helgen har vår bästis Julle bott hos oss, vilket hon egentligen alltid borde (och kanske kommer att göra också!). Gråtdöden över att behöva jobba, men blir överlycklig när brudarna kommer och äter en timmes lunch med mig. Vi drog till franska resturangen Café Rouge bredvid Harrods. Det är en kedja som finns lite var stans, värd att checka in.

Låtsades, som alltid när vi har besök, att vi också har semester. Äter därför ute jämt och känner att vi är rika, vilket är jävligt fett och ännu mer dumt. Först satt vi ute, men sen påminde vädret oss för att vi faktiskt befinner oss i Storbrittanien. Vilket betyder regn.

Flyttade alltså in och fick mysigaste båset längst in i ett hemligt hörn av resturangen. Sen åt vi pommes och pratade om framtidsplaner och den nyaste American Pie.

Jag åt det här och bestämde att att vi ska till Grekland i sommar så jag kan äta fetaost och oliver hela tiden.

"Kan du med min kamera Julia? Så kan du kanske ta ett kort på mig och Olivia?" Japp, den blev skitbra skärpa. Hjärta på henne. Funderar på att kedja fast henne i vårt townhouse och aldrig låta henne lämna denna stad igen.


Linn