GRODPRINS

En lördag för ett tag sedan stod jag och Olivia på ett gigantiskt fält i Hackney, dunderbakfulla och lyckliga, hoppdansades bland tusentals britter. Vi var på Hackney Weekend, en gratisfestival som BBC Radio 1 anordnade för alla boendes i en av Londons fattigaste kommuner, Hackney, aka oss. 

Nicki Minaj, min tonårsidol Sean Paul, Swedish House Mafia (!!!!!), The Maccabees, will.i.am, Example och den mäktigaste konserten jag någonsin upplevt: Jay-Z. 

Vi hade precis äntligen fått höra Temperature med Sean Paul, som var det enda, tillsammans med Håkan Hellström, som jag lyssnade på under högstadiet. Så vi sprang i det duggregnsvåta gräset mot huvudscenen där hälften av festivalens 100 000 besökare stod. Nattmörkret smög sig på och pang, så lyser hela scenen upp. Ut kommer Jay-Z och med sig har han Rihanna. Vi dog och skrek och hoppade och dansade. 99 Problems, Dirt Off Your Shoulders, Empire State of Mind, Hard Knock Life osv osv osv. 

Så vips, vem kommer inte ut om inte M.I.A. och kör Bad Girls och Paper Planes. Vi var i total extas och Londons fattiga ungdomshjärtat pulserade i takt. Sen stannade de, hjärtana alltså. En kollektiv hjärtattack, femtonmiljoner tappade andetag, en våg av gåshud och sen exploderade folkmassan i ett jubel, för efter att ha gått av scenen, kommer Jay-Z upp igen och med sig har han Kanye West. Eufori. Gotta Have It, Otis, Who Gon Stop Me?, No Church In the Wild, Lift Off. Och precis som på Efes i Dalston, övervåningen på Catch i Shoreditch, warehousefesterna i Hackney och hemmafesterna i Bethnal Green så dansade vi till Ni**as in Paris på repeat. Fyra ggr om man ska vara precis. Och himlen gick sönder och sprutade ner vatten som såg ut som glitter/snöflingor/confetti i strålkastarljuset. Magi. Och allt bara för att vi bor i Hackney.

 öppningen med rihanna och Jay-Z och avslutningen med watch the throne. alltså <3

Linn