GRODPRINS

Så för ett tag sedan var ju som sagt Julia och Lisen och hälsade på här i London. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att hänga med brudarna och på fredagsmorgonen ville Lisen till Camden där hon brukade bo för ett år sedan. Vi drog på stort och körde brunch på ett veganställe som hade farligt mumsiga cappuccinos. Skulle bara sitta ute också, fast vi blåste bort. Vi cirkulerade runt Camdens second hand och på marknaden i många h.
Sen slutade Olivia och jag slutade fota med min engångskamera. Vi drog i vilket fall till Starbucks takterass med utsikt över floden, och drack slushar och iskaffe och skit.

Julia var ju hemskt snygg. Sen droppade vi av Lisen i Camdens betongdjungel, handlade på Poundland, där allt kostar £1, och tog sen bussen hem till Clapton.

Och inte långt efter knackade de här tre på dörren! Lisa och Frida, som ni sett så många gånger förr, och Fridas lillebror Jesper som är den bästa brorsan någonsin. Vi pratade om Lisas skrapsår som hon hade överallt efter att ha snubblat över ett fullproppat Jaguar Shoes. Sen skrattade vi åt henne, för vi älskar henne så mycket, och då är det ok.

Vi hackade grönsaker, tände på grillen och satte igång högtalarna för att känna in sommarkänslan på pation utanför.

Taylor var ju också där, såklart. Och när allt på grillen var klart så gick vi in till köksbordet för att äta. Och ni som har varit hemma hos oss (alla här uppenbarligen) vet hur minilitet det bordet faktiskt är. Men finns det hjärterum så får många rumpor plats. Åtta för att vara exakt.

Daniel var ju också där såklart. Man måste ju få hångla liksom.

Får hångla = nöjd.

Och vi lyssnade på massa indie- och hipster- och ganstermusik, drack gin&tonic och k-cider, vin och öl och annat ni vet. Sen gjorde vi något som vi inte gör jätteofta, nämligen att ta bussen tillbaka till Camden igen! Två gånger på en och samma dag är rekord. Vi knökade ihop oss alla åtta längst fram i dubbeldäckaren, som alltid, för att sedan betala £7 i inträde, vilket heller aldrig händer, för att vingla in på KOKO.

Där har de alltid livegig, vilket är ett måste att gå på om man är i London. Vi hade ingen aning om vem som spelade men det visade sig vara en brittisk brud vid namn Kyla la Grange, och hon var makalös. På en av den gamla teaterns alla balkonger stod vi och hoppade med till (den väldigt udda) folkmassan under oss. Lokalen är sådär gammaldags och ståtlig som bara teatrar kan vara, vilket gör allt magiskt vackert och enormt. Någonstans tappade vi bort tre ur vårt gäng, men stannade ändå när alla förstärkare var utpluggade och det istället blir en stor klubb. Våra fötter trummade mot golvet och hoppade till allt från indierock till hiphop till electro till dubstep tills våra ögon sprakade och våra hudar glödde. Då tog vi luft på deras stora balkong, drack öl direkt ur flaskorna och dansade lite till.

Fast sen var klockan för mycket och jag kunde knappt stå upp av utmattning. Så med tanke på att vårt tåg till Brighton avgick några h senare åkte vi hem, Daniel och ja, och lät de andra dansa tills solen gick upp.


Linn