Tatuering #2
Alldeles nytatuerad i ett otroligt berusat tillstånd. Olivia kirrar sin i bakgrunden.
Tadaaa! Här är den, tatuering nummer två. Den är för allt Harry P har gett mig, för min Olivia och för ett år i London. Det var Karl-Anders som gjorde den för hand med en tatueringsnål vid midnatt igår till tonerna av Jamie T och Wu-Tang Clan i hans hyreslägenhet vid Broadway Market efter att vi gått på ett event på Prote-In och på VICE releasfest för deras nya issue.
Linn
Det kan hända att jag har tatuerat mig igen...
...eller ja, att min vän Karl-Anders har tatuerat mig. Jag gör mina framtida barn stolta och samlar på mig en hel del historier i denna stad.
Linn
Linn
Snubblande söndagar
I söndags hängde jag med vår förra flatmate Josefin. Hon är så himla olik mig, en av Londons tuffaste och en av de jag tycker om allra allra mest. Vi drog runt Brick Lane och satt i åtta timmar på diverse uteserveringar. Typ på Box Parks terass där solen aldrig gick ner, men tågen rullade förbi med jämna mellanrum.
Lisa kom, efter att gått vilse en h, och så satt vi där och drack äppeljuice och vitt vin.
Förra söndagen gick jag och Olivia på bakgatorna och trillade in på second hand affärer som Blitz och andra godbitar som Vintage Basement där allt i källaren alltid kostar £10, men nu var det i hela affären! Köpte en svart jeansjacka och kände mig fett nöjd.
Förrförra söndagen åt Lisa, jag och Olivia brunch på The Albion. Som tyvärr inte hade öppnat sin takterass än (men imorgon är det premiär!!). Åt rostbiff- och pepparrotsmackor <3
Förrförrförrförra söndagen hade Josefin precis kommit hem från Thailand och vi satt på Coffee@175 och catchade upp.
Och förrförrförrförrrrrrr osv söndagen så spöregnade det och Frida, Lisa, Olle och jag hängde på Joe & the Juice i Soho för där har de gudomliga mackor och snygga pojkar.
Fast egentligen har jag börjat nästan varenda söndag i det här rummet som tillhör en himla bra ung man som t.ex. köpte fejktatueringar från 1981 till mig när han var i Kanada. Varenda söndag, och typ lördag, fredag, torsdag. Och det är ju förjävla fint. Vem hade trott va?
Linn
Söndag i London Fields ur Daniels objektiv
så himla fina fotografier av Daniel Stenberg
Såhär såg det ut i söndags ut Daniels kameralins. *Vill också bli en superfotograf*
Linn
En Kärlekshistoria
Ska promenera hem i solljuset och spendera resten av kvällen med att se på en av historiens finaste filmer. Ni har missat dödligt mycket fint om ni inte sett den redan. Den har liksom så mycket av det jag gillar extra mycket. Vinylspelare, ungdomskärlek, brundbrända hudar och sommarnätter.
Linn
En blind date i parken
Vi stannade för en gångs skull hemma i lördags, Olivia och jag. Kanske ganska legitimt med tanke på att ingen av oss sovit mer än tre och en halv h, Olivia hade dessutom jobbat och jag blivit nitad av en fd vän. Istället blev det blåbärscupcakes och så cuddlade vi under duntäckena, vilket behövs om man blivit slagen. Så himla värt att kunna vakna tidigt och ickebakis!
London simmade i solsken och vi drog till London Fields på blinddate. Nämligen helfina Daniel som flyttat till stan och kände att vi borde hänga. Älskar sånt.
Självklart så kryllar parkerna av alla kids som vill sitta på första parkett till sommaren. Typ bästa Karl-Anders sprang vi in i! De hade inte alls sovit sen flera dagar och var hemskt berusade. Han ska föresten tatuera mig på torsdag!
Christina var där och såklart snygg.
Så vi chillade på filtarna, drack kaffe/pimm's, berättade om föregående kvällar/slagsmål/ligg och rökte för många vårcigaretter.
Efter kanske någon h(?) så kände vi oss färdiga med parkpicnic och vandrade Broadway Market ner över kanalen, förbi de överblivna blomkrukorna på Colombia Flower Market och ner till Brick Lane. Alla gathörn och trottoarkantern vällde över med lokalungdomar med sommartid i hjärtana.
Här är då Daniel, aka blind date
Det var ju nämligen våffeldagen! Tredje gången på raken som jag och Olivia befunnit oss i detta London på. Vi drog till FIKA och deras garden terrace för att dricka få i oss bästaste svenska våfflor med grädde och sylt. Fd flatmate Josefin som förbi och berättade om sexistiska dejtingböcker medan vi sörplade bryggkaffe och skrattade åt koreaners uppvakntningar. Helt plötsligt var klockan nästan åtta, och himlen helt ljus fortfarande.
Det var ju nämligen våffeldagen! Tredje gången på raken som jag och Olivia befunnit oss i detta London på. Vi drog till FIKA och deras garden terrace för att dricka få i oss bästaste svenska våfflor med grädde och sylt. Fd flatmate Josefin som förbi och berättade om sexistiska dejtingböcker medan vi sörplade bryggkaffe och skrattade åt koreaners uppvakntningar. Helt plötsligt var klockan nästan åtta, och himlen helt ljus fortfarande.
Det blev en världsbra söndag. Igen. Och blinddaten blev en hit, för vi har definitivt fått oss en ny vän.
Linn
Linn
Londons knytnävsslag och skylines
I fredags blev jag slagen med en knytnäve i ansiktet av en pojke jag en gång kände. Tror jag hade fyrtio east london kids, bouncers och bartenders som kom till min undsättning. Karl-Anders, Olivia och Alex tog mig därifrån och vi flydde till toppen av världen för att se soluppgången färga universum lika sharlakansrosa som min kind. Klockan slog sju och världen var knäpptyst så när som ett tåg som rullade förbi. Då var London det mest magiska jag någonsin sett.
För det är vad London är, det fulaste och vackraste blandat i en magisk kompott. Även om att få spö bara är osoft.
Linn
Linn
A city filled with empty buildings, and we fill them up
Vi sitter och dricker oss berusade på massa dricka som blev kvar sedan vår ettårsfekke! Nu ska vi till Christina och bli ännu mer berusade och sen dansa bort i grungekläder på warehousefest i Shoreditch. Det blir är förjävla cool fredagsnatt och jag tänker vara ute tills solen står högt på himlen.
Linn
Curry, kärlek och alkohol
Våra brudar bjöd oss på indisk mat på en resturang på Brick Lane igår, som tack för att de fick slagga i vårt hus första tiden. Curry för hela slanten och så två gratis vinare på det. Vi pratade pojkar och kärlekar och hade det hemskt fett. Vandrade sen till Breakfast Club i Hoxton Square för att dricka passion fruit mojito. Servitören såg ut som Fridas förra kärlek och ur högtalarna kom hennes nuvarande, dvs Bon Iver.
På min telefon trillade det in sms från en pojke som gör mig helt pirrig.
Vid midnatt vandrade vi till Catch där vi träffade så många vi inte sett på oändligheter! Som Jess och Sam och Paul, och Olivias stalker vad där och Sebastian, Fiffi och Kicki med. Åkte till Alibi för att hänga med en Elio och en pojke med tatueringar på ögonlocken men mina egna ville inte stanna uppe så Olivia tog mig i armen och tillsammans promenerade vi igenom ett nattsvart Dalston.
Linn
Linn
DO MAKE KONY FAMOUS
Detta handlar om mänskligheten och vår makt given till oss genom sociala medier. Med makt kommer plikter, och att stoppa utnyttnjandet av barn, som t.ex. barnsoldater, är vår plikt. Lägg ner lite energi nu folks och ta chansen att vara delaktiga. För det är dags för oss små rebeller att sätta världen på plats, ok?
Att tillägga ang alla kommentarer: jag ÄR för spridningen av denna video, för det här måste ut och folk måste bry sig. Däremot tar jag för givet att alla, som jag, ser på den källkritiskt och läser på. Skänka pengar gör man bäst till granskade VÄLGÖRENHETSorganisationer exempelvis Amnesty eller The Girl Effect. Invisable Children är inte en organisation jag stödjer mer än att vi delar åsikten att vi civila måste påverka regeringar/synsätt/medvetenhet.
Detta ÄR propaganda. Och jag är glad att det river upp känslor och diskussioner, för nu är miljontals människor engagerade i frågan. De ser KONY-filmen och faller, LÄSER SEN PÅ och involverar sig! Och DET är vad jag strävar efter, för i slutändan handlar det om att förändra världen, och dit kommer vi aldrig om känner till eller relaterar till problemen.
Det värsta jag vet är folk som säger att de aldrig ger till välgörenhet för "Det kommer ju ändå aldrig fram". Nej, uppenbarligen inte om ingen skickar några pengar? Det är så lätt att slänga någon hundring på dyra luncher/kläder som aldrig används/några extra öl, men när dessa 100kr ska gå till välgörenhet, varför tar det emot så mycket? Som ett barnhemsbarn på Tunza Orphanage i Kibera slum sa:
- "Det är för att alla vet vad som händer, men ingen vet riktigt hur det känns. Och det är inte deras fel. Men snälla berätta för dom."
Så sprid för guds skull. Checka även denna supervinkling också!
Linn
Sunny South fucking Kensington
Det är fint här, högsommarvärme ungefär. Så spenderade min lunch vid South Kensington med kaffe och p3 i min telefon. Tänkte föresten på en sak när jag satt där barämad på min trästol på uteserveringen och levde i paradiset, hur stympade och felfödda alla dessa duvor är?! Stympade, vårtiga och felvridna klor/fötter/ben. Ser ut som om de alla deras förfäder legat med sina föräldrar alternativt att det varit i krig. Men mitt kaffe var gott ändå, och föresten blundade jag mestadels för att bah njuta av solen.
Jag ska på middag med en pojke ikväll, så vuxet och seriöst och fett fint! Hoppas på massa hångel, gör inte ni?
Linn
Linn
Vad fan vi haft för oss på sistonde
Under det kinesiska nyaret hangde vi saklart Chinatown i Soho. Daremot hangde vi pa the French House, en fransk bar, som ar som taget ur Paris pa trettiotalet.
Vandrat runt i Hoxton och stott pa gatukonsten, saklart, och blivit traffad och golvad av sanningen.
Haft två av världens bästa brudar boendes på vårt vardagsrumsgolv och dessa har vi minsann sprungit på äventyr med.
Hangt flera natter pa the Wheelbarrow i Camden Town och blivit onyktra pa gin, plockat upp ragg och pa riktigt dansat i glitterregn.
Sprungit IN I en RÄV! Dom hanger alltid runt husen har i England och äter vara sopor, springer på murarna och väser/jagar Olivia om mornarna. Ps jag skrek högt när jag gick in i den, tänkte att jag fått rabies och tog sedan upp min iPhone för att fota, för man lever väl på andra milleniumet liksom?
Atit roast pa avskedsmiddag for Ada pa en engelsk resturang med hennes pojkvan. Hon ar namligen och pluggar viktiga grejer i Sydamerika en termin. Ps åt kyckling för en hel familj.
Spenderat tid på fik med bästa Just Kids av Patti Smith, ritat lite och druckit flat whites.
Hamnat på Leisures fest på Shacklewell Arms för att dricka gratisöl och dansa till en så förbannat bra dj, kung och snygg va hon.
Gått på blinddate för att träffa supercoola MARIAPIZZERIA för första gången (internetdejtar londonflickor vetni), här på releasefesten för SS2012-kolletionen på Lazy Oaf, där hon jobbar. Vi fick fejktatueringar, drack massa cider och blev vänner. KOLLA MIN TUFFASTE TATUERING!!!
Den natten tog en kanadensisk/fransk pojke med mig på en spelning på Old Blue Last också. Det slutade med att vi hånglade utanför en gömd pub på en bakgata i Hackney. Fast tyvärr har jag ingen bild på det så det blir jag på utanför Cecilie och Elios lägenhet på Hackney Rd.
Hängt på Scandinavian Kitchen när det var semledagen <3
Druckit vin med Kicki ur megaflaskor.
Chillat massa i vårt rum och skruvat upp £15-byråer, tejpat upp roliga fotografier och hattar som ramlat ner, hoppat i sängen, hånglat, tecknat konstiga saker, varit nakna, försökt spela gitarr, hejjat på bb och druckit för många flaskor vinor till svinbra spellistor.
alltså föresten, är det någon som pallar med såhär långa inlägg? eller ska jag chilla lite med dom eller? vad tycker ni liksom?
Linn
One year anniversary
påbörjad skiss av Linn
I fredags hade vi fest i vårt vardagsrum med pizza, hångel, cranberryvodka, fejktatueringar och förbannat fint folk. Det var nämligen så att i fredags så var det exakt ETT ÅR SEDAN jag och Olivia släpade våra liv över till Storbrittanien, London för att börja våra liv på riktigt!
Jag är så dökär i den här staden och i min fru/medbrottsling/livräddare. Tänka sig, ett helt år sedan vi kom hit...! Det har tamefan varit det mest magiska året i mitt liv, och det bara fortsätter.
Linn
Tusen och en natt
Igårkväll skrev en himla fin, ung man att han ville ta med mig på en sak, och undrade om jag inte kunda möta upp honom. Om jag sa ja? Klart jag gjorde, och vid halv elva tog han mig till övervåningen på en hemlig, liten liten kitschbar i Shoreditch som var som taget ur Tusen & en natt. Alltså, dessa pojkar, denna stad...
Linn
MAKE KONY FAMOUS
Detta handlar om mänskligheten och vår makt given till oss genom sociala medier. Med makt kommer plikter, och att stoppa utnyttnjandet av barn, som t.ex. barnsoldater, är vår plikt. Lägg ner lite energi nu folks och ta chansen att vara delaktiga. För det är dags för oss små rebeller att sätta världen på plats, ok?
Att tillägga ang alla kommentarer: jag ÄR för spridningen av denna video, för det här måste ut och folk måste bry sig. Däremot tar jag för givet att alla, som jag, ser på den källkritiskt och läser på. Skänka pengar gör man bäst till granskade VÄLGÖRENHETSorganisationer exempelvis Amnesty eller The Girl Effect. Invisable Children är inte en organisation jag stödjer mer än att vi delar åsikten att vi civila måste påverka regeringar/synsätt/medvetenhet.
Detta ÄR propaganda. Och jag är glad att det river upp känslor och diskussioner, för nu är miljontals människor engagerade i frågan. De ser KONY-filmen och faller, LÄSER SEN PÅ och involverar sig! Och DET är vad jag strävar efter, för i slutändan handlar det om att förändra världen, och dit kommer vi aldrig om känner till eller relaterar till problemen. Så sprid för guds skull.
Checka denna supervinkling också!
Linn
Kids of Brick Lane gather
Sov inte hemma, men mötte upp med min fru och älskarinna utanför Spitafields Market. Bokstavligen ramlade ut från dörren med oknutna skor och trasig väska. Olivia glodde med ögon som tefat och efter att ha skrattat åt mig, igen, så bestämde vi att frukost vore nog en lösning. Så drog till Nude Espresso och köpte EN MEGABRUNCH var. Pocherade ägg och halloumi och nyazealändskt kaffe och hela faderullan. Bland det lyxigaste i universum är att få äta frukost på fik/resturang <3
Något återställda vandrade vi runt alla second hand-butiker. Jag kirrade en värd, svart denimjacka och så fick vi stanna tre gånger i bakfyllan för att streetstylefotas = swag = cOola kidz. Tänkte på en grej, för var tvungen att ljuga om att jag använde massa grejer i mitt hår för en japansk tidning om just hårstyling och hårprodukter(?), för japanen bad mig. Kom alltså då på att istället för att säga vad jag egentligen gör i mitt liv (dvs ha ett lamt jobb i fashion wholesale), så ska jag börja ljuga som tusan och ha asgrymma jobb. Typ författare, groupie, ryskalärare, kör dubbeldäckare, frilansar som illustratör eller jag bygger elgitarrer.
Det var stekande hett och 18grader. Marknaden vibrerade som vanligt av hipsterkids i fantasifulla och farliga klädkombinationer och det luktade cigaretter, indisk mat och varmt tegel från husen. Vi satte oss mot en av väggarna med färsk 1£-juice från marknaden och mådde så förbannat fint. Bästa Cecilie kom och joinade och vi berättade hemligheter, planerade inför typ Roskilde/Köpenhamn i sommar.
Efter några h i ren bliss köpte vi hamburgare med jacket potatoes från Cafe 1001 och satt utanför Rough Trade och lyssnade på plattorna som spelades. Maria sprang förbi och var snygg såklart.
Vi har likadana skor, men i olika färger. Checka hennes vita/zebra, wicked!!
Ornella hade jobbat när vi hade varit på fest hos Maria så hon tyckte det var skit. Fast egentligen var hon fett glad.
Och såhär satt vi tills klockan blev sex och vi sett en pojke vi kände från Paris, en Paul som Olivia haffat och massa pundare och dösnyggt folk ramlat förbi. Alltså egentligen inte gjort ett dyft, men på det bästa vis, och brända i ansiktet var vi alla. Tänka sig i mars. Kristna går till kyrkan på söndagar, East Londoners går till Brick Lane.
Linn
Linn
Flykt från Nyårsafton
En lördagnatt för ett tag sedan, när jag hängde med en viss pojke, så ringde Olivia mig och berättade att hon satt och gömde sig jättemycket för en annan pojke. Helt ok, om det inte var så att det var en pojke jag hånglat med, och inte hon.
Den historien går något såhär:
Den historien går något såhär:
På nyårsafton var vi, efter en middag med vackert folk i vårt vardagsrum, i ett kolossalt warehouse i Hackney Wick, för Leisure hade nämligen New Years Evil i den nedlagda Burberry-fabriken...
Vi stod i en megalång, vibrerande kö full av flickor med lila hår och pojkar i docs, när de spelade 90-tals beats till explosionerna från tolvslaget. 2011 försvann och vi skrek och hoppade. I vårt blod rusade äventyren för detta nya år fick vi börja i London på en warehousefest.
Väl innanför grindarna tappade jag andan lite: det var nämligen som i en amerikansk film eller ett rave på 90-talet. Tre våningar med stora fönster där siluetterna av londonhipsters dansade i lila ljus. Överfulla fire escapes klättrade nedför fasaden till en stor bonfire, omgiven av svartklädda cigarettungdomaroch allt vibrerade av musik och frihet.
Det finns inga lagar på sådanan här fester, så det luktade droger, folk rökte inomhus och det gick liksom att andas för där är vi ett fritt folk och ingen kan bestämma över oss.
Vi sprang igenom alla olika rummen, pussade på Jack och dansade och berusade. Vi träffade Cajsa för första gången och beundrade A's glittriga 90-talsstass.
Någonstans mellan att sitta under stjärnorna på brandstegen och dansa på de lertäckta golven i yttre rymden, så sprang vi in i tre brittiska pojkar. När allas skor var trasiga, elden svalnade och lera hade hoppat ända upp till låren, började festen ebba ut. Dessa tre unga britter tyckte att vi borde följa med på efterfest, och när tre unga britter frågar sånt så blir ju jag svag i knäna för britter+efterfest=magi.
Vi åkte alltså till deras vänner i Dalston, men där hade någon skurit upp handen och i fascination/fylla ramlat omkring i hela lägenheter, på alla människor, möbler och väggar vilket resulterade i en scen ur motorsågsmassakern i stort sett. Även om jag tycker att blod är oerhört fängslande, så kändes det inte som en soft efterfest direkt. Laurie tyckte därför att vi skulle dra ner till deras crib istället, och därför vandrade vi fem i soluppgången hela vägen till Haggerston.
Vi stod i en megalång, vibrerande kö full av flickor med lila hår och pojkar i docs, när de spelade 90-tals beats till explosionerna från tolvslaget. 2011 försvann och vi skrek och hoppade. I vårt blod rusade äventyren för detta nya år fick vi börja i London på en warehousefest.
Väl innanför grindarna tappade jag andan lite: det var nämligen som i en amerikansk film eller ett rave på 90-talet. Tre våningar med stora fönster där siluetterna av londonhipsters dansade i lila ljus. Överfulla fire escapes klättrade nedför fasaden till en stor bonfire, omgiven av svartklädda cigarettungdomaroch allt vibrerade av musik och frihet.
Det finns inga lagar på sådanan här fester, så det luktade droger, folk rökte inomhus och det gick liksom att andas för där är vi ett fritt folk och ingen kan bestämma över oss.
Vi sprang igenom alla olika rummen, pussade på Jack och dansade och berusade. Vi träffade Cajsa för första gången och beundrade A's glittriga 90-talsstass.
Någonstans mellan att sitta under stjärnorna på brandstegen och dansa på de lertäckta golven i yttre rymden, så sprang vi in i tre brittiska pojkar. När allas skor var trasiga, elden svalnade och lera hade hoppat ända upp till låren, började festen ebba ut. Dessa tre unga britter tyckte att vi borde följa med på efterfest, och när tre unga britter frågar sånt så blir ju jag svag i knäna för britter+efterfest=magi.
Vi åkte alltså till deras vänner i Dalston, men där hade någon skurit upp handen och i fascination/fylla ramlat omkring i hela lägenheter, på alla människor, möbler och väggar vilket resulterade i en scen ur motorsågsmassakern i stort sett. Även om jag tycker att blod är oerhört fängslande, så kändes det inte som en soft efterfest direkt. Laurie tyckte därför att vi skulle dra ner till deras crib istället, och därför vandrade vi fem i soluppgången hela vägen till Haggerston.
Det var inte direkt att jag var intresserad av denna unge man alls, men så startade han upp alla mina favorit Rolling Stones på lp-spelaren och vägrade att jag inte skulle dansa med honom. Sånt får mig att skratta hemskt mycket, och någonstans mellan att hans läste samma böcker som jag och att vi öppnade årgångsportvinet som var en studentpresent (för med dessa brudar var det ultimata tillfället han väntat på) så var jag tydligen hundra procent förförd. Recept på förförning = dans+portvin+the Rolling Stones+böcker.
Upp tills detta var väll allting fint, men slutscenen gick ungefär till så att jag stormar ut till Olivia i panik över att här dör jag om jag vaknar upp imorgon. Laurie rusar ut efter och undrar vad som sker, och vi säger tack för portvinet men här ska vi absolut inte sova babes, och sen springer vi ut snabbare än söderungdomarna när weekday öppnar sin sample sale. Jag säger dödsfarligt till Olivia:
- Nämner du det här igen så flyttar jag ut.
Varav vi skrattar ihjäl oss och tar bussen hem med alla propra vuxna klockan tio på morgonen. Tre månader senare så sitter alltså min kära Olivia på Dalston Highstreet och gömmer sig för just dessa brittiska efterfestare.
Brovalv är till för hångel och hemliga drycker
Det är katatrofalt och skandalöst, men det händer för mycket i mitt liv för att jag ska hinna skriva om det, vilket är så himla magiskt. Fast nu är jag ledig två dagar, och planen är att spruta ut uppdateringar och berättelser och fotoinlägg om vad jag haft för mig. Här är i vilket fall två photoboothfoton från igår när vi hade lite folk över på rödvin innan vi gick till Catch. Jag hånglade med en viss ung man som tagit upp en hel del av min tid på senaste tiden, hoppade till Blink 182 i Alibis källare och drack k-cider som i somras, under brovalven.
Linn
British Breakfast
En ung man som lagade frukost till mig idag.
Har hittat på massa superkul saker i veckan som jag tänker berätta om någon annan gång för nu ska jag skriva ett utkast till en roman/novell för Kreativt Skrivande I på LTU.
Linn
