GRODPRINS

I min alternativa verklighet så är det en varm dag i juni och jag vaknar av att fåglarna är så högljudda genom det öppna fönstret. Mina tår ramlar ner över golvplank, stekheta av gassande sommarsol och jag tar två piggelin och några plommon från trädet i trädgården till frukost och drar på mig ett slappt linne över min mörkbruna rygg.

fotografi

Det är ganska dumt egentligen att jag sällan tar mig tid att läsa romarner på kvällarna. Timmarna går åt till att läsa vad andra knappat in för kortare texter, titta på medioker tv och träffa diverse drömmande vänner. Ah, MEN nu ska jag börja, som när jag är på semester, och jag ska bygga ett slott av slöjor och täcken och mantlar och filtar och ligga i en skir klänning och läsa tills världen slutar andas.

fotografi

Det är nog obligatoriskt att ärligt hålla med, för min del.


Linn

Idag är historiskt: näst sista filmen släpps, och vi ska se den imorgon, på min 19års dag. Mums på det! Jag tror jag tappar andan.


Linn

Jag pratade med en pojke om hur man skulle vilja do. Han ville drunkna och bara flyta bort sakta langt ner i ett varmt hav. Kanske, men skracken och svedan i lungorna? Man kan hoppa fran en byggnad och do snabbt, fast om man angrar sig i luften? Min pappa vill somna in och bara inte veta att livet tar slut. Men da vet man ju inte. Tank er stunden da man liksom VET att nu dor jag, och kan forlika sig med det. Jag tror att det ar overmaktigt haftigt.

 

Om jag fick valja hade jag blivit skjuten i ett brutalt hallande monsunregn. Ligga pa marken med varma droppar fallandes overallt pa kroppen, som en droppe for varenda minne du har, och en vaxande pol av vinrott blod. Forst ett hogt smallande och sen tystnad, forutom regnet. Och du fosvinner med blodet som rinner bort. Lagom dramatiskt, lagom harmoniskt. Det passar mig utmarkt.

 

Linn

 

 

Jag har reflekterat lite själv i mitt huvud, målat upp detaljerade senarior och subjektiva verkligheter, vilket inte alls är ovanligt. Hur som helst handlar det om 90-talet nu. Att om jag hade varit runt tjugo då Spice Girls slog igenom och varenda grabb sprang omkring med Aaron Carter-lugg, hur hade det sett ut?

Kanske att jag hade varit brutalt förälskad i en kille med prassliga Adidas-byxor som var tuffast eftersom att han kunde dansen till Five bäst. Kanske hade jag haft två höga tofsar och glittriga kinder, stapplat omkring i buffalos matchat med savannbyxor och haft som högsta dröm att bli bakgrundsdansare, för att "alla behöver alltid bakgrundsdansare", och om inte skådis så åtminstone statist i Vita Lögner/Rederiet/Skilda Världar. Festerna skulle bestått mycker mer av att mima till mina idoler, tugga tuggummi och smälla smällare (eftersom att det fortfarande var lagligt). För att träffa min pojkbandsförälskelse á la Leonardo i Titanic skulle de två utvalda slingorna längst fram vara fyllda av hårmaskara och läppennan vore min gud. Videospelsdejt, då det var helinne, och så någon Altavista-flirt sådär över modemet. Vi hade köpt Fanta Wildberries på burk och fashinerats över skillnaden från vanlig fanta. Det samtalet hade tagit upp en halv dejt, resten hade vi åkt rullskridskor. Du hade räckt över ena hörluren till freestylen och bett mig lyssna till en äkta ljudmixad låt. Jag hade tyckt att, "herregud, vilken cool kille" (och varit nöjd över att fått använda ordet coolt, eftersom att det varit nytt). Så hade vi hånglat du bett om mitt nummer. Jag hade gett dig mitt hemnummer och knappat in det på din Nokia 3310. Helt uppenbart för att impa på mig, och jag hade fallit pladask. Fylld med drömmar om de kommande, häftiga sugmärkena, som skulle sitta precis så man kunde se dom under Champion-magtröjan, skulle jag skvallra i ett ihopkopplat samtal på hemtelefonen.


Det vore rätt häftigt det där, att vara tonåring på 90-talet.



Linn

Min kära mor tycker att jag är vanvettigt tonårig när jag pratar om min tatuering. Helt sant kan jag medge, men det bryr jag mig inte om över huvud taget. Tonåring, typ. Tänk när du blir gammal och skrynklig med hängig hud. Jag tänker inte bli gammal, och om jag blir det måste jag ha något att komma ihåg att jag var ung, och nästan bätte om jag också har något att ångra. Hon lägger försiktigt fram förslaget att i vilket fall inte sätta den på underarmen, andrahandsvalet revbenen är nog bättre. Så därför är jag vansinnigt sugen på att tatuera underarmen nu. Och för att göra mamma glad, även revbenen. Ah, ljuvliga ungdom.


Linn

Det här är några av de bästa bilderna jag har just nu. Och om jag fick välja så skulle jag bo i dom. Så därför önskar jag mig fem saker:


1. Att få vara på en båt i en Japansk insjö, som i Haruki Murakamis böcker. Ljummet saltvatten och fyrahundra färgstarka fiskar som smeker vågorna och båtens undersida. Att få äta frukter som vi inte vet namnet på och bara höra ord som vi inte förstår eller tecken som vi aldrig sett.


2. Att få dyka, bara höra skrapet från friktionen av en triljon sandkorn mot varandra och en dämpad tystnad. Allt man ser är fiskar och solens gnister när det tränger igenom vattenmassorna som i sin tur bara omfamnar hela kroppen med sin tyngd och väldiga mjukhet.


3. Åka till Rio, eller Barcelona, eller Rom och sitta på en vespa i nedförsbacke med het vind i håret, klänningen och mot benen. Ett stadigt brummande från motorn och vi stannar till på macken för att köpa nötter, och så vid ett fik för att dricka lemonad och vid kajen för att doppa sig i vattnet och känna hur saltet torkar fast i huden, bildar vita ränder längs med håren på armarna. Det torkar fort för att vi åker fort. Frihet.


4. Vi tar ett plan ned till Kenya eller Sydafrika. Betalar småmynt för att få sitta på flaken och luften luktar söta frukter och hetta, jorden är röd som blod och från varje gård, hus eller affär hörs ett knaster från radion med pulserande afrikansk musik. Kvinnornas kläder är färsprakande och deras hud har en lyster i mörkt brunt, solen är mörkgul och vi studsar fram på en av tusentals gropiga lervägar längs med kustlinjen.


5. I New York trippar vi runt i nyinköpta kläder, köper glass och älskar varenda bit av staden. Central Park cyklar vi igenom, fortsätter vidare till Williamsburg eller Bleecker Street, tycker att varje sekund är spännande och hamnar på spontana hemmafester eller slutna fester som är så tokiga och fantastiska som det bara är möjligt att ha i just NYC.

Det hade varit så förfärligt fint. Visst?


Linn

Johnny's Bird

Alltså måste tjejer vara sådär gulli-gulliga? Det är puffigt och puderrosa med små silkesrosetter och cupcakes med silverglitter och alla bara älskar små kaniner och fnittrar för jämnan, och gråter de så är det små pärlor av spets. Blä. No offense men jag orkar inte vara så överhuvudtaget. Om det bara hade varit att vissa flickor var så för att de vill och inte för att det är så himla sockersött, vackert och 'inne'. Det är tuffare med andra saker som är lite fulare och smutsigare, kanske mörkt och inte så otroligt accepterat.
Ibland önskar jag att jag gjort något annat, inte för att jag inte är nöjd utan för att det vore så spännande att typ vara stört bra på skateboard eller inlines eller en balettdansös. Herregud var spännande.

Annars hade jag en rolig dag. På en måndag liksom, fatta den, ha!


Linn

fotografi


Brick Lane-begär. Olivia och jag satt på Sturekatten, som är som en gigantisk Östermalmsvåning med porslinskatter och 1800-talstapeter, och filosoferade om framtiden. Igen. Det är så himla spännande att ha haft hela livet planerat i en evighet framåt och så stå här nu och kunna se slutet på kalendern. Resten är bara triljoner blanka sidor som vi får fylla med precis exakt vad vi vill. "Ahaja, men jobb, utbildning, lägenhet, pengar ................" tänker vissa på andra sidan skärmen. Men va så negativa då, då kan dom fylla sina sidor med det. Jag tänker bara göra massa roligt i så lång utsträckning som det bara är möjligt. Det är vad jag och Olivia babblat om idag och det står bara London överallt i olika typsnitt och färger och storlekar. Oh damn. Och några folk vi spinkade på lite när vi var där har vi spårat upp bland bloggrymden så nu är vi helt lyriska och efterhängsna och gottar sönder och samman i deras intriger och verklighet.


Linn

fotografi


Imorgonbitti sörrni, har jag en inbjudan till en pannkaksfrukostfest. Det är fan fina grejer. Både kalas och pannkakor på en vanlig måndag. Hade jag helt fått välja hur resten av dagen skulle sett ut så hade jag åkt in och lusläst varenda liten vintageaffär på Södermalm. En förfärligt tuffsnygg studentklänning hade bara hängt där i min storlek, kostat en hundring och varit min för alltid. Kaffe i jeansjacka och fräkniga knän på en filt. Vi skulle bara kunna höra massa måsar och skvalpande vatten och iPodmusik. Fast cykla ska jag och det tycker jag ju om. Det och pannkaksfrukost på måndagar.

Linn

Jody Rogac

Jag slänger fan knivskarpa och rabiat onda blickar mot det äckliga vita som bäddat in marken. Ahh, det är inte acceptabelt in i den minsta grad att ha snö i april. Då ska man i så fall vandra halvnakna i våningar med höga taknockar som är behagligt uppvärmda av antika element fyllda med krussiduller, som måste kostat en vanlig man hans årsinkomst när dom köptes in. Vibrerande gitarrsträngar och klinkande pianotangenter. Beröring och tunga lockar. Kan man spela Monopol på knarriga ekgolv med nakna pojköverkroppar bredvid sig, koka laxpasta att äta i djupa skålar och höra skrapet från lp-nålen knastra, ja då spelar det inte lika stor roll att huden är porslinsblek och att yttervärlden täckts av snö. Men nu, nej helvete heller okej.


Linn

Wildfox

Om ni undrar var jag är så finner ni nog mig någonstans bortirrad i en labyrint av formella, engelska meningar på gammeldagsvis och känslomässiga dimmor. Febrilt söker jag min oexisterande gitarr och en bländande glittrig paljettröja, som den där över. Kanske att jag sitter i en båt utan åror i en å av pulverkaffe och mellanmjölk eller så blir jag brutalt upphånglad av en urlång fransos på en ångande pub i England. Man vet liksom aldrig riktigt. Vi kan ju fantisera vidare tycker jag, om porriga nätter under en brasiliansk stjärnhimmel och att moln egentligen bestod av vaniljvisp, att Hogwarts var på riktigt och att jag kommer bli en berömd filmskådis inom fyra månader(tänkte att det hade dugt som sommarjobb). Ja och att fanskapet Elita Löfblad kunde sluta infektera min mejl. Sparkle and out.

Linn

fotografier


Passmyndigheten satt och lurade på både mitt nya och mitt gamla. Nu har jag alltså två.
Det gav mig oerhörda begär efter att bara försvinna på riktigt, med en väska kläder till San Francisco eller Dublin och gå på okända upptåg med andra som också ryckt upp alla rötter. Röka på madrasser, fördjupa mina musikkunskaper och lära sig spela munspel på taken. Där skulle jag göra detaljerade tatueringar och ligga runt, köpa kläder och vin för alla pengar. Bara försvinna lite.



Linn