GRODPRINS

Istortsett alla bilder jag tog på hela veckan

Spanien alltså...

Alltså vilken vecka jag hade i fuengirola. Jesus! Min pappa och min farmor och min minsta syster Saga var där, och självklart min andra syster Moa som bor där. Dagarna bestod av salt på huden och sand i hårbotten, café con leche på torgen och frukost på takterassen. Tänk att jag inte har åkt tillbaka på två år, vad är felet på mig?

Moa och jag drog iväg på nätterna tills solen gick upp och djade på Midnight och berättade hemligheter i ett mörkt bås på Highway. Hon visade pojkarna som var kär i henne och som hon var kär i, vem som skjutsade hem henne en varm natt i mars på sin vespa som hackade och som försökt kyssa henne fast han var helt nykter. Moa och jag drack för mycket alkohol, dansade så att fötterna blev blå och det var så varmt att det inte ens behövdes en tröja utanpå. Vi stötte på Alberto och Carlos och Wassimi i folkmängden och det var fyrverkerier som det blir när man får se någon man inte sett på år och tycker om så så så! Och det kindpussades och dracks öl och dansades och rann ut spansk grammatik och fula ord och det var så roligt så roligt. De två flyttar till uppsala i höst och då ska jag få bo i deras lägenhet och dricka öl och presentera dom för svenska skönheter. Klockan hann slå sju och solen kikade fram innan jag och moa vandrade hemåt.

Annars så spelade jag biljard med min farmor, åkte till ett vattenland och brände mig i hårbottnen. Moa visade fiket där hon pluggade ensam så ofta att personalen kände henne och bjöd på sockerkaka och mandlar helt gratis när hon kommer dit och så visade hon alla personer som bara varit en bunt namn för mig. Min himmelska värdfamilj ordnade en festmiddag med grannarna för mig och min familj och vi satt på trädgården i deras utebar och åt tarta de queso och drack tinto de verano.

Vi pratade om alla våra utflykter och året då vi bodde här och minnen som när ellen, jossi och jag kom hem vid halv nio när vi var i Granada med familjen, sov två h på en luftmadrass och sen hade en heldag på museum a la tom tits. Eller som när josefin sa att hon var gravid (embarazada) när hon skulle säga generad och en miljon andra nostalgiska ögonblick. De utnämnde oss till det bästa året de någonsin haft med värdbarn, såklart!
Jag saknar dom så vansinnigt mycket, och tiden när jag var tonårsdramatisk och låg med Fredrik på gräsmattan och rökte under stjärnhimlen, drog på grillfester med alberto och carlos, delade säng med och visste allt om Ellen och josse. Det var paella, pool utanför huset, spanskdubbad tv, bruna ben, nätter som aldrig slutade innan 06.00, spanska fraser som fyllde hela huvudet och ett kroniskt äventyr.

Och att få spendera varje vaken minut med en sån fin familj var det absolut bästa, och jag saknar dom redan.


Linn

Córdoba, Sierra Nevada och la feria

Nej. Idag har jag ont i magen för att jag saknar mitt liv i Spanien något fruktansvärt. Allt börjar sina bort, vara för många månader sedan. För nästan prick ett år sedan, spontan åkte vi till Sierra Nevada. Först en dag i de vackraste backarna med bländande sol och så trollade vi fram en billig lägenhet, en sjutusan till fylla och det fanns inget vid namn måste/borde/krav/omöjligt. Jag saknar att leva för vinden.


Linn

När jag tänker på serien Vänner så ändrar luften plötsligt temperatur och innehåll. Den värmer huden och fylls av kryddor och olja. Det är som om beröring av varma stenar mot fingrarna, bara av lukten. Ljuset är annorlunda. Som ljust och fritt.

Egentligen har jag väl William att tacka för detta. Tack vare honom har jag sett vartenda avsnitt på varenda skiva på varenda av de tio säsongerna. Olga och jag levde livet i Spanien och hatade det mesta men älskade ännu mer. Nätter och dagar flöt ihop och vi bjöds med på konserter och privatfester i nedgångna nattklubbar. Och vi drack vin.

Så lägenheten blev mitt hem, fast jag egentligen inte bodde där. Familjen, dvs Olga, jag, William och Fredrik hängde där konstant och konstant stod också tv:n på med vänner-avsnitt. Ett avsnitt efter skolan, innan maten, vi förade till det. Snubblade omkring på trottoarer och lade oss ned med höga klackar för att somna till ett annat. Avsnittet rullade på när vi vaknade, gick ner och köpte pizza runt hörnet och försökte andas bort alkoholångor ur blodet. Det dansades tryckare, grinades över problem och låg huller om buller med fyra kroppar till det. Vänner, vänner, vänner.

Och jag har haft så mycket känslor samtidigt. Och det mesta var att tiden i lägenheten kändes exakt sådär. Som vänner alltså. Vi skvallrade, visste allt, retades och hade så in i bänken roligt. Så det är nog kanske därför det är min favoritserie.Fast fint är som sagt kort och tiderna ändras. Kärlekar dör och vänneravsnitt tar slut och byts ut mot annat, likaså lägenheten. 

Men så stängs luften av som om någon knäppt med fingrarna. Och så sitter man här, utan lägenhet eller vin. Fast satans fina minnen bär jag på ändå. Men ja, vad jag önskar att jag fick mer sånt här just nu, och det är mer än okej att ha det här i Stockholm.


Olga och jag i lägenheten för typ exakt ett år sedan

Linn