GRODPRINS

Förra helgen var jag inte hemma alls. Vi satt istället på platån utanför din lägenhets fönster vid Old Spitalfield's Market. Du hade kopplat in din uråldriga ipod, som är lika tjock som en gameboy, i högtalarkabeln och sedan klättrat ut till mig genom de engelska fönsterna som skjuts uppåt istället för att öppnas utåt. Jag blir så förbannat lycklig på tak, för där kan jag andas, och det vet du och klättrade därför med mig ut där man egentligen inte får vara. Allt blir ju så mycket bättre på tak. Därute i solen satt vi tillsammans, sex meter över alla på gatan med rykande pulverkaffe och åt din specialitet: blåbär, vaniljyoghurt och crunchymusli. Söndag eller lördag eller tisdag, det visste jag inte, bara att det var samma lycka som sommarlovets första dag i kroppen. I samma anda slängde jag bort min akademiska framtid och skolkade ännu en gång från mina distansstudier. Att vara ung och dum och fri och hångla på tak vs universitetsplugg, kommer aldrig vara en jämn match. Dina fingrar var flätade runt mitt lår och mina runt din nacke. Jag kommer inte alls ihåg vad du sa, bara att du fick mig att skratta så himla mycket.

Moln som människor passerade oss. Kanske några skurar, eller sun showers, som du sa. Jag frågade om det verkligen heter så och du nickade. När jag sedan sa att det är det vackraste jag hört, som att någon häller ner solsken över oss, så log du.

Våra ryggar mot tegelfasaden, omgivna av dina favoritlåtar på dundrande högtalare. De flesta vilka jag aldrig hade hört förr, men du känner till vad som känns som hela universums plattor, och för att hamna på dina spellistor ska de ha gått igenom oändliga sållningar, så den dagens soundtrack var så himla himla bra. Vissa låtar och mixar hade du postat på min facebook redan, som elektroniska blandband, och då de kom sjöng jag med i en vers eller tre, och du med mig. Det är så fint att fast att du kan så enormt mycket musik, ändå har en favoritlåt, som slår alla andra. 

Så när vi satt där på taket med ryggarna mot teglet och kaffet rykte och jag struntade i att studera, när molnen och människor och sunshowers passerade och dina fingrar var flätade runt mina ben och mina runt din nacke, när jag satt mitt emot dig och skrattade för att du är så rolig, men utan att jag nu minns varför. Just precis då spelade den tjocka ipoden just den låten som är din favorit. Och jag kan den, hela den, så vi sjöng med i verserna och refrängerna och nynnade mellanspelet. Det var bättre än känslan första dagen på sommarlovet, så då kysste jag dig tusen gånger om, för känslan av evinnerlighet är oändlig.

Några hipster, en turist och en äldre herre stannade på andra sidan gatan med sina kameror och förevigade två ungdomar som satt högt över livet, höga på livet, uppe på ett av Londons tak och kysstes. Jag hade gjort vad som helst för att få äga ett av de fotografierna.

Fast bara att det var jag som var en av de ungdomarna är mer magiskt än något annat.

Linn

ps. det är dessa stunder som för tillfället gör att jag är väldigt frånvarande här, men jag har inte glömt er.