GRODPRINS

Så himla trevligt hade vi det. Pratade plugg och småsystrar och framtid och gud vet vad. Asfett och bra brunch!

Efter att ha vandrat Brick Lane upp och ner, köpt nya skor osv så gick jag och Daniel till Translate på Kingsland Rd. Det var dags att jobba och dricka pints! Och nej jag var inte bara inne på facebook, jag skrev  nämligen på en intervju.

Dom spelar alltid så bra musik och har gratis wifi så vi satt där i massa timmar tills jag var färdig och intervjun godkänd av Londonsvenskar. Vi såg ut såhär när vi skypade med Daniels tvillingbror i NYC.

Vi hade egentligen inte tid att komma för vi hade andra planer för natten, men tänkte att vi åker dit och förfestar. Värdarna satt däremot i sina pyjamaser och var förvånade att någon ens får tanken att komma på fest vid nio, men det gjorde inget. I väntan spelade vi lite tunes och korkade upp whiskyn, samt förundrades över den fina påskdekorationen. Temat var tacky highschool prom typ, och så påskgodis de bakat!

Typ Nick som är bäst på att crowd surfa och Marlees pojkvän. Minns från Brightonkanske?

Det snackades Justin Timberlake och att vara ett mulligt barn (jag och Nick) vs mager (Daniel). Skrattade obehärskat vid flera tillfällen och det blev överfullt av bra folk som var festsugna. Egentligen ville vi inte alls dra därifrån för det kändes som att det skulle bli hell of a party, men så ibland har man inget val!

Det var nämligen så att vi hade biljetter till the Village Underground för att se Is Tropical spela och massa djs från det franska skivbolaget Kitsuné. Hur häftigt ställe som helst som ligger i de gamla tågvalven och allt är ingömt och stort och tegelstensklätt. Perfekt för att rymma hundratals elektrotörstiga ungdomar.

Sakta men säkert började det falla in folk från gatan.

Frida, Melina och Lovisa. Alla turades om att sitta vid dörren till deras enorma takterass som ska lida av kronisk fest från och med vår.

 

Fredag och vi äter på nyaste hamburgerestaurangen runt hörnet; Haché, och får gratis cava för det är öppning. Efter fyller vi lägenheten med flickor och pojkar som bär svarta påsar fyllda med prosecco och fulcider. Laptopen spelar låtar genom den trasiga, vita högtalaren vi köpte för £20 när vi precis flyttat till London. Alla vill välja låt och tillslut sitter ingen ner.

Galet imponerande butik med kolossala takhöjder, svindyra kläder, en tv-screen större än vår lägenhet och vakter med headsets överallt. Jake Bugg hade äran att spela för oss med. Tonårsstjärnskottet från Storbrittanien som tydligen "sveper alla off their feet" med sin 60-talsrock.

Denna dagen var det dags att ta tunnelbana, sedan overground, planka för att vi inte har råd att åka ut till zon 3 och sedan kliva av långt bort på Thamsen. Vi skulle nämligen åka Emirates Cable Carts till Greenwich!  Efter att ha betalat med våra tappra små återstående slantar fick vi en egen kabin och åkte upp över London!

Därefter var det nog med hipstersafari i Shoreditch och vi gick hem för att ta en nap. Sovstunder på eftermiddagen är bland det bästa som finns! Efter några timmar och massa rutor Marabou tog vi bussen upp till Cambridge Heath för kvällens middag!

Ordentligt peppade med ölburkar och t.o.m. några ramsor. Min favvo är den här, för det är mitt liv.

Jag hade min gosigade jumper på mig med sörrni. Sen gick solen ner bakom hustaken och vi bestämde oss för att slå på stort och gå på resturang! Det är så himla bra med Storbrittanien, att det är så prisvärt att äta ute. Därför, fast att vi är så lågavlönade med svindyra hyror, så kan vi lyxa med resturang himla ofta. Och att äta på resturang är ju bland det bästa som finns.

Egentligen så var det inte tänkt att bli till en fest, men så råkade vi bjuda in fler och fler som tog med sig ännu fler och så helt plötsligt var vi över 20personer i vår lilla trea, vilket var himla fint. Febern hängde tyvärr i sig men så gjorde även förbannat bra musik. Det hängdes ut från vår franska balkong, dracks flasköl på köksbänkarna och brottades i vår soffa. Karl-Anders drog in mig och Olivia i sovrummet för att berätta hemligheter och jag skyndade att ge råd och försökte hänga med samtidigt som han tog igen allt han missat när han försvunnit ur våra liv.

Det var kö till våra toaletter men efter att vi slängt ut alla runt midnatt gick vi i hällregnet genom Whitechapels gator, nedgångna lägenheter och vackra tegelbyggnader, förbi hundra indiska resturanger och Perfect Fried Chicken, till bussen som tog de flesta av oss vingliga ungdomar upp till Shoreditch och Catch. Där var det kö ända till hörnet men vi smög förbi och kramade på vakterna som vi emellanåt mutar med cupcakes och gravad lax. Där inne dansades det brutalt, Daniel ramlade ner för hela spiraltrappan och Olivia stod med två flaskor champagne som icke tillhörde oss. Det var fullpackat och jag satt så nöjd i ett av båsen och slängde fina kommentarer om allt tillsammans med Seb och andra pojkar. Egentligen tänkte jag bara att fan att jag inte får dansa och hade jag varit frisk hade jag fan dansat mest av alla och druckit fyra £3-drinkar på raken och bjudit alla på shots och fan för feber. Fast så kom Wildfire med SBTRKT och Niggas in Paris med Watch the Throne, och då sket jag i det och dansade ändå. Med min Frida, och med min Karl-Anders, och alla de andra som bara är mina. För ibland så är väll lite feber en skitsak när man känner att man bara måste dansa med dom som ändå ger en feber i hjärtat.

Vid två sköljde ovädret på riktigt över London, som i en riktigt brittisk saga från förr, och de andra åkte berusade med dubbeldäckaren upp till Dalston. Men jag, i min feber, sa istället hejdå och gick i höstens första storm, helt nykter förbi par som inte borde bli par, pojkar som åt chips with salt and vinegar, förbi grönhåriga hipsters som satt rökandes i svarta platåskor och förbi de tjocka taxichaffisarna med kepsar. Fast jag gick ju inte ensam, jag hade en full ung man med mig också, den finaste. Även om han gjorde att det tog 40min att gå en 15min väg bara för att man måste hångla och säga förlåt och sparka på tegelväggar också, för han var liksom där och vad spelar då det för roll? Ingen roll alls, för så kan det vara i höstens första storm.


Linn